Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 505
glädjefest för hans barnsligt känsliga hjerta, men en sak hade på en
gång förorsakat honom nöje och missnöje.
Den bildningsgrad, till hvilken de gamle hade sökt lyfta Theodora
(och hvari de lyckats), tvärt emot Ludvigs önskan, gjorde honom
bekymrad. Theodora var redan så långt öfver sitt stånd, att hon aldrig
kunde återföras dit, och man hade således gjort henne en verklig
otjenst; man hade ingifvit henne fordringar af lifvet, hvilka man ej
var i stånd att tillfredsställa, man hade öppnat för henne en ny verld,
der man ej kunde införa henne, emedan hon ej tillhörde den, och
hon hade otvifvelaktigt funnit sig lyckligare, om hon för alltid fått stå
utanför, utan att ens få kasta en blick ditin.
Ludvig hade väl icke, som mamsell Gallsten påstod, »trätt och
grälat» på majoren och fröken för deras välmening, men han hade ej
kunnat underlåta att meddela dem sina bekymmer för Theodoras
framtid. Då kommo deras suppositioner fram, och då han ej kunde annat
än beröfva dem denna illusion, smärtade han djupt de gamle. Ack,
de hade hoppats så mycket. Majoren hade mången afton gladt sig åt
huru han en gång skulle få gunga ett barnbarn på knät och sedan
få dö. Fröken hade så ofta gladt sig åt huru snäll Theodora var i
hushållet, huru väl hon tillagade de rätter, som frökens uppmärksamma
öga observerat att Ludvig tyckte mest om. Med ett ord, de gamla kände
sig bedragna.
Den enda, som ej anade något, var Theodora sjelf; hon trodde
sig göra Ludvig ett nöje, och derför var hon glad, stundom yr som
ett barn, då han hade berömt henne.
Nu satt Ludvig åter hemma hos sig och grep till boken, hans
vanliga tillflykt då han förgäfves tänkt på ett ämne och ej fann reda
och klarhet, något som han beständigt sökte.
Han satt derför nu och läste och märkte knappt att en
främmande inträdt i rummet, förrän han hörde en Sträf och obehaglig röst
fråga: »är detta magister Stensson?» Han såg upp, och en gammal
hopkrumpen gumma, klädd i nästan endast trasor, stod framför honom
och väntade på svar.
»Ja, min vän», sade Ludvig och steg upp; »vill ni mig
någonting?»
»Ja visst, herr magister; det är en karl der hemma hos mig, som
för Guds skull bad er komma dit till honom, ty han håller på att dö.»
»Hvar bor ni?» frågade Ludvig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
