Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skråköpings sällskapsnöjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skråköpings sällskapsnöjen. ’ 513
att bli konstkännare i allt annat än musik. För att bedöma en bild
eller en tafla behöfs icke endast synsinnet, man måste påpeka
förtjenster och fel, man måste fälla ett omdöme.
Ännu värre är det med litteratur. Vid läsning deraf finnes alltid
en och annan anmärkare (jag vill härmed icke utpeka herr
hofsekre-teraren, som bor i Wallanders rödmålade gård vid tullen), en och
annan, som betraktar minspelet hos det afhörande sällskapet och
anmärker, att fru apotekerskan skrattade vid ett rörande ställe, eller
torkade tårar ur ögonvrårna vid ett muntert, eller att borgmästaren höll
på att somna, o. s. v.
Dessutom är det svårt, om ej omöjligt, att talas vid en smula;
men låt bara musik komma i fråga! - Är det en »resande»
konstnär, så sitter man der saligt drömmande och hör på huruledes
innehållet af en dubbel råttfälla sluppit ut på tangenterna af ett piano,
och hur en fiol, som en ömsint katt, står bredvid och jamar; man
behöfver ej mera än lägga märke till finalen i stycket, och detta är lätt
att veta, emedan, råttsprången då bli häftigare och mera förtviflade -
det tycks, som tonsättaren velat säga till publiken: »nu måtte ni väl
bli mätta på konstmakerier», och så gör han sina sista bocksprång, och
så komma slutackorderna: kratsch! kratsch! kratsch!
Då skall man ha händerna i ordning och dra till att applådera,
sedan man sett hur hofsekreteraren, som bor vid tullen, bär sig åt.
Börjar han vid finalen att vika upp frackärmarne, så skall man lägga
till hårdt, men sitter han och gnider sig i pannan med käppknappen
och synes obekymrad, så bör man låta händerna ligga stilla, ty då har
konstnären icke fått beröm i Svenska Tidningen eller Aftonbladet. Har
han det fått, så kan man klappa utan att se på hofsekreteraren.
Är det åter i ett enskildt sällskap –i »en förtrolig krets af
vänner», som värdinnan säger, när hela staden är samlad, så är att
märka, att man blir förtjust, när dottern spelar, om hon spelar
drägligt, och talar om stora anlag, om hon kommer af sig. Guvernanten
får icke beundras annat än af en och annan gammal herre med tur
på hufvudet och otur hos damerna, hvilken kan fälla några
»uppmuntrande ord» åt mamsellen.
Det förnämsta nöjet i vår goda stad är middagarne. Sådana
middagar ställas till vid alla högtidliga tillfällen; man får en invit så
lydande af farbror, som har bod i hörnet vid torget (han är rådman
också):
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller. <i?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
