Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett misstag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin begynnelse. Det kan till och med hända, att flugan har kommit
på rasande ställe och aldrig i tiden blåser upp sig.
Vårt lilla samfund har bildat sig för att göra staden fördelaktigt
känd. Också har, allt sedan vi konstituerade oss, ingen märklig främling
rest härigenom, som icke blifvit stup full och i åtta dagar efteråt
haft hufvudvärk och punschleda. Detta är ett mycket anlitadt sätt i
de smärre städerna.
Men till saken.
Vi sutto en afton detta innevarande år på hotel Balaklava och
drucko, som vanligt och som ofvan är sagdt, en liten tutanego på
fyra man hand. Brodren Hees, som i öfrigt är rådman i staden, hade
fått knuten.
Vi sutto och öfverlade som bäst om nödvändigheten af att staden
skulle ha en egen sjelfständig tidning, och allt hade gått bra, om det
icke felats oss tryckeri med tillbehör, en redaktör och slutligen ämnen;
ty hvad f-n händer väl i en så liten stad? En enda liten
brandanläggning förstör hela staden och tryckeriet också; afger man en
opinionsyttring, d. v. s. slår ut en hop fönsterrutor, så sitta redaktörens
egna i fara, om han ej tiger; således beslöto vi oss att tills vidare ej
vilja ha någon tidning, särdeles som så väl fiskal som borgmästare
voro stora fiender till all publicitet. Det är så alltid på vårt samhälles
höjder, hvarom vi här i Skråköping hafva mångfaldiga, att ej säga
enfaldiga, bevis, som t. ex. då borgmästaren på allmän rådstuga
uppmanade oss att inte hålla Ruckleköpings nya tidning.
Just som vi kommit till samma resultat, som på en och annan
riksdag vunnits, att nämligen »tiden för reformen icke ännu vore inne»
och att Skråköpingsboarnes massa icke ännu tillräckligt mognat, steg
der en liten tjock herre in i skänkrummet. Mannen bar kamlottskappa
och var lungblöt, hvilket icke behöfde anmärkas, emedan
händelsen hände sistförliden sommar, så der på höstsidan. I släptåg efter
honom kom en kappsäck och ett guitarrfodral. Han kappade af sig,
ruskade sig och stampade, räknade upp skjutspengar, tappade också
naturligtvis några tioörestycken, emedan dessa äro så funtade, att de
måste tappas, samt begärde bums en stor toddy.
»Hm, hvem kan den mannen vara?» hviskade vi mellan oss.
»En resande musikus kanske – lådan förråder någonting dylikt;
hvem f-n för med sig annat än ett bränvinsschatull då man reser, om
man inte har toner till födkrok.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
