- Project Runeberg -  Berättelser, skizzer och noveller / Andra bandet /
577

(1889) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatorna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Skatorna. 577

sakligen generationens organ, då deremot mannen är blott
propaga-tionens.»

Mina skator fortforo likväl att skratta. Jag blef allt mera förargad
och slog upp pagina n 8.

»Tyst litet grand, I skolen få höra något, som skall förskräcka
er!» Jag läste:

»På den venstra sidan står en väldig och fruktansvärd gestalt;
men hans anlete är icke menskligt. Det är deremot Oxhufvudet -

Nu började skatorna skratta alldeles onaturligt; jag kunde inte
begripa orsaken; det låg väl ingenting löjligt i det der - men de
skrattade.

»Hans anlete är icke menskligt», läste jag om igen; »det är
deremot Oxhufvudet», om ni följer meningen rätt, mitt skrattande
herrskap», tillade jag, »så finner ni tydligen, att det här icke är fråga om
kapten Oxehufvud, som sålde briggen Oscar, utan om en myt, och
kapten Oxehufvud är inte mytisk, fastän hans handling är något
mystisk. »

Skatorna höllo nu upp med sitt skratt. Jag fortfor:

»Oxhufvudet, denna de samtida folkslagens bild af det
fruktansvärda, af ödet och makten, som beherrskar hans - nämligen gestaltens,
tillade jag - jättelika skuldror. Äfven på hans - på gestaltens,
till-lade jag - armar ligger ett barn, men det hvilar ej i moderlig famn,
dessa armar äro af koppar.»

När jag kommit ända till »offrets klagoskrän», som är sjelfva det,
som tar mest i hela stycket, skrattade mina skator så, att jag, för att
ej riskera deras lif och helsa, måste krypa tillbaka in genom gluggen
och taga »Äktenskapet» med mig.

Det är ändå bra besynnerligt med mina skator: de älska
hvarandra och de små så innerligt, de hjelpa hvarandra så troget - är
detta blott instinkt? Ja visst, det är instinkt; men fans det icke i
tidens morgon äfven en sådan hos menniskan? och äro icke hennes fel,
hennes laster, hennes afvikande från sedlighetens och fromhetens vägar
endast följder af en förvisning från hennes första rena barnasinne? är
icke äktenskapet, som ofta blott är ett skenbart godt, endast ett
konstigt botemedel mot en tillkonstlad sjukdom?

Frågorna kan ej samtiden besvara; men det är dock gifvet, att
det finnes en kärlek i lif och död, som på sina snöhvita vingar sväfvar

Wetterbergh) Berättelser, skizzer och noveller» 37

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:07:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadambsn/2/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free