Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592 Berättelser t skizzer och noveller,
några vedpinnar till min heder sattes in i kakelugnen och der pepo, till
dess jag somnade, anser jag icke alls böra räknas som värme.
Om femtio år härefter, då man sitter i en jernvägsvagn och far
med pilens hastighet åstad, clå man hvarannan qvart träffar en
restauration, der man åker in i förstugan och der i skänkrummet bordet står
dukadt med alla möjliga rara saker - då kan man ej föreställa sig,
huru man färdades i min ungdom. Men allt det för inbillningen
herrliga, som ligger i begreppet om afstånd, försvinner också. Det var
något att komma ut på landet, då det skedde först med uppoffringar
af tid och möda - man beredde sig till en dylik resa som till ett
äfventyr, inbillningskraften hade fritt spelrum, ty en dylik resa aflopp
aldrig utan händelser, och då man kom till ort och ställe, huru
välkommen var ej den fjerran gästen, som hade rest hela trettio milen -
trettio mil, det var ett afstånd.
Allt det der försvinner med de hastigare och beqvämare
kommunikationerna - man blir snart icke i stånd att bli ett föremål för
uppmärksamhet och omvårdnad, om man icke minst kommer från
Hobart Town, Nova Zemlia eller Nukahiva.
»Äro vi snart framme?» frågade jag allt emellanåt min skjutsbonde,
som, klädd i vadmalsrock och räfskinnsmössa, satt bredvid mig.
»Åh, än är det ett stycke.»
»Jaså. - Nå, hur långt är det nu?»
»Åh, det är bara ett par gårdar och en äng, och så se vi
Träskälla. »
Så fortforo vi - Gud vet huru länge, men det der lilla stycket
ville ej taga slut och detta oaktadt jag redan länge frusit om fötterna.
Om någon menniska tycker att tiden går långsamt, så är det en resande,
som fryser om fötterna eller har snöslask med motvind.
Någonting ditåt var det den 12 Januari.
Ändtligen skymtade vi några tegeltak öfver och genom en hop
afiöfvade träd, och skjutsbonden berättade, att det var Träskälla.
»Hm, skall herrn dit?»
»Ja.»
»Känner han herrskapet?»
»Nej.»
»Skall han bli der länge!»
»Ja, minst ett år.»
»Jaså - hm.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
