Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnen från mina informator sär. 595
är en lättsinnig menniska, med ett samvete så rymligt, som det plär
vara hos herrar militärer och -»
I detsamma öppnades dörren, och löjtnanten steg in. - »Morbror
ber magistern stiga in till sig - vi begge, lille pastor, skola under
tiden tala om andliga ting.»
»Jag tackar», sade herr Fikonlöf, »men jag går opp till hennes nåd.»
»Ah ja, det. går också an», svarade löjtnanten och kastade sig i
en soffa, »gå ni in, käre magister.»
Inom några ögonblick var jag inne i lagmannens kammare.
Lagmannen kom emot mig. Han var en äldre man med gråsprängdt hår,
men med ett utseende, som ingaf förtroende. Någonting mildt, nästan
svärmiskt hvilade öfver hans drag - som tillika förrådde
karakters-fasthet och förmåga. Vid bordet, lutad öfver en bok, satt en gosse,
troligen min blifvande discipel.
»Välkommen, magister. Mamsell Mellén, som eger mitt och min
hustrus odelade förtroende, har talat godt om er. - Professor Ekeberg
har berömt ert uppförande och edra kunskaper - således välkommen!
Det der är vårt enda barn, vår Felix», tillade lagmannen med ett
sorgset leende och pekade på gossen, som rest sig och stod framför
mig. Någonting spädare, vekare, hade jag aldrig sett. Hos denne
gosse tycktes anden vara allt, den skimrade genom kindens rosor, den
brann i hans djupblå ögon, den tycktes leka med de ljusa, mjuka
lockarne, som böljade kring halsen. - »Det är vårt enda återstående
barn af sex», sade lagmannen och lade sin hand på gossens hufvud, i
det han med andra handen pekade på fem barnporträtt på väggen.
»Der äro de andra fem i olja - de sjelfva slumra i frid.»
Jag blef rörd - det låg någonting så outsägligt vemodigt i denna
hänvisning - der låg en aning och en bön tillika i fadrens blick, då
han visade de öfriga porträtten.
»Jag hoppas», sade jag, »att lille Felix och jag skola trifvas väl
tillsammans. - God afton, Felix, se på mig - jag är den der
magistern.»
Gossen smålog och räckte ut handen. - »Välkommen», sade han,
»jag skall nog läsa.»
»Ja, det tror jag nog», sade fadren. - »Gå du nu ut, Felix, och
sök opp Emilie och bed henne spela för oss en stund, det är ännu en
stund till qvällsvard.»
Så snart gossen gått, återtog fadren: »ni har sett gossen, min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
