Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett snilles vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett snilles vänner. 637
»Jaså - ett barn tillhör sina föräldrar, och derför skulle vi få
slå ihjäl det.»
»Ha, ha! det är ju förbjudet i lag och förordning - nu är du
rolig; men ett oskäligt kreatur -»
»Waldner lät bonden sjelf känna hur stryk smakade, anmälde
saken sjelf hos rektor - fick plikta - köpte hästen, sköt det sargade
djuret, så att det fick komma från sina plågor, och skänkte kadavret
till anatomisalen, der vi nu dissekera det.»
»Kanske du skurit i hästen?»
»Ja.»
»Ja hellre ville jag, jag vet inte hvad, än bli läkare. Det är ju
ordentligt göra för rackaren; men icke för folk - dessutom så skall
du väl inte bli hästläkare heller; jag begriper inte Pramberg, som eljest
är en så galant karl, som alla, hvilka känna honom, säga - att han
kan tillåta något sådant.»
»Käre Glining, du fasar för en vetenskaplig undersökning af ett
naturföremål, lika rent och ädelt som något annat; men fasar icke för
det råa barbariet, för misshandlingen af en trogen tjenare.»
»Men du kan väl ej neka, att Waldner är en slyngel», återtog
min vän, som var så säker på renheten och ädelheten af sina egna
åsigter, att han rent af slog döförat till för min enkla reflexion.
Jag hade nog ännu länge fått höra på den beskedlige Glinings
moraliska föreläsning, om ej buller i »salen» tillkännagifvit, att de öfriga
nu anlände.
»Du får inte nämna för Waldner det jag sade», hviskade
Glinm-gen, försigtigt tittande åt dörren; och jag hann knappt svara mitt »åh
nej», förrän den omtalade personen, åtföljd af några vänner, steg in.
»God morgon, gossar - åh nej, se Gliningen», sade Waldner och
smålog, under det att vännerna gapskrattade, ty det var så deras vana
- hvad också Waldner sade. Waldner hade någonting behagligt i hela
sitt yttre, ett par stora mörkblå, klara och talande ögon, en bred och
hög panna, ett fint satiriskt leende på lapparne och denna raskhet och
bestämdhet i alla rörelser, denna lifliga mimik, som oupphörligen, som
sjöns lugna spegel speglar de ilande skyarne, återgaf hvarje rörelse,
som med vindens snabbhet ilade genom hans hufvud eller hans hjerta
- allt gjorde att han behagade, men tillika uppväckte denna fruktan,
som är så vanlig hos intelligensens krymplingar, då de råka tillsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
