Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett snilles vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642 Berättelser,, skizzer och noveller.
något förbättrade, flögo kring staden och väckte skratt och -
förbittring.
Waldner sjelf ångrade sin oförsigtighet; men det enda, som blef
honom öfrigt, var att - lemna akademien, sedan han nära tenterat ut
för graden. Hans »vänner» blefvo qvar och tyckte, att det var rätt
dumt af Waldner att skrifva sådant der, fastän det allt var skada på
karlen, som var en rätt »treflig hedersknyffel» att ha med sig och
skratta åt.
Skatorna skratta alltid, då de se en örn, som seglar fram öfver
deras platta hufvuden; de tro, att örnen är skapad för att skatorna
skola få skratta - och faller han för ett skott och tumlar ner från sin
omätliga höjd -. skratta de ännu mera. Waldner hade qvickhet, en
egen lätthet att finna rim, en viss godmodig och lättrogen svaghet för
sina vänner, och dessa åter hade godt ordminne och förevigade i skrift
det, som aldrig var ämnadt annat än för minuten. Deri låg hela felet.
Hade Waldner haft dumma och råa anfall mot sina älskvärda ovänner,
de unga damerna, om han i ett sällskap kastat ut de smutsigaste och
lägsta insinuationer och berättat de uslaste historier, skulle ingen velat
upprepa dem - och allt hade blifvit glömdt redan från början. Nu
åter var hans glada, oskyldiga satir qvick, rolig, skrattväckande - och
intet ord gick förloradt.
Snillet har, liksom hvar och en som intager en hög plats, den
olyckan att på en gång bemärkas, afundas, berömmas och smutskastas
af alla, som stå nedanföre; kolossen står för högt för att ega ett stöd
vid sin sida - egde den ett sådant, vore den ej mera hvad den är;
men grunden kan rifvas, sten efter sten kan undanplockas af okynniga
barns händer, och kolossen störtar till slut, och på grushögen efter den
fallna storheten klättrar några stackare opp för att bedöma hvad han
varit och hvarför han en gång skyllrade så högt, att morgonsolen alltid
först strålade på hans panna och aftonsolen lät sin purpurglöd dröja,
liksom för att i det längsta uppskjuta afskedet från sin älskling.
Efter detta genom »vännerna» förorsakade afbrott i hans bana,
hörde jag på flere år ej Waldner omtalas. Våra banor skildes, som
gångstigar i skogen, hvilka dock alla slutligen gå åt samma led, den
ena mera krokig och längre än den andra, kanske äfven svårare,
stenigare och med flere hinder. Ändtligen såg jag några häften poesier,
äfven några musikstycken utkomma, de voro af Waldner - snillrikt
och originelt, likt allt, som han skapat. Emellertid vann han icke bifall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
