Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer^ 657
»Fordom kunde man få se en vacker sax af stål; men den var
ensam i sitt slag, frukten af ett långt arbete, en oafbruten möda, ett
mästerstycke. Nu får man se alldeles likadana små saxar; men de
äro gjorda i maskin tusendubblade, icke några mästerstycken, men
vackra nog, för godt .pris - och ingen menniska bryr sig om att göra
ett verkligt mästerstycke. Så är det i allting, barri, och således är det
slut med originalerna. Jag beklagar dem, som taga ämnen ur vår tid till
behandling. Deras bemödanden att måla olika karakterer måste slå fel
och bli osanna; ty det finnes ej någon enskild karakter. Man är ej
riktigt bra och ej riktigt dålig; rnan är ej mäktig af synnerlig dygd,
men ej heller af stora brott; man är hvarken glad eller lycklig,
hvarken hvit eller svart - man är grå. Så var det ej i min ungdom;
man kunde då få se figurer, hvartill maken ej fans på hela jordrunden
- och en sådan var magister Gerhard.
»Han var ett sorts inventarium på Remminge och var redan då
jag kom dit en gammal man. Folket kallade honom aldrig något
annat än »den gråe mannen», och aldrig säg jag honom i någon
annan drägt än en skiffergrå frack, lika färgade benkläder och långa
stöflar med tofsar, således en sorts »gentilhomme» från en långt
försvunnen tid.
»Remminge är en gammal gård, en lemning från en af dessa
kolossala egendomar, som den gamla adeln hopade i sina händer, och
som, besynnerligt nog, bibehållit sig till trots för sjelfva reduktionen,
som mindre träffade Malmersköldska slägten än någon annan af den
tidens högre familjer. Remminge, fastän småningom stympadt och
förminskadt, var likväl när jag var der ännu en stor egendom. Det
gamla huset, bygdt i sjuttonde seklets franska smak, med ofantliga tak
och snidverk öfver porten, bär ännu hela stämpeln af
sextonhundratalets stela prakt och tyngd i byggnadsstil. Sådant det yttre var, så
var också det inre. De stora, djupa rummen saknade tillräcklig dager
att vara glada, men nog för att vara högtidliga. Ännu voro i de så
kallade statrummen på andra bottnen de gamla marmorkaminerna
qvarstående med sina bilder på hörnen, dessa tråkiga symboler af
oegennyttigheten, ädelmodet, fosterlandskärleken och så vidare, som
den tiden voro på modet och på hvarje målning skulle angifva
konun-gar och hjeltar, köpmän och possessionater, med ett ord alla, som
kunde betala målaren mödan att skänka åt den lycklige ett litet kotteri
af dygder - i olja.
Wetterbergh, Berättelser, skizzer ock noveller* A%
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
