Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer. 659
den lille grå mannen smyga in samt åter läsa den med regeln. Denna
trädgård var, som man lätt kan veta, vanvårdad. Blott några gånger
om året fick trädgårdsmästaren med en dräng (blott en) gå dit in för
att skyffla gångarne, klippa bersåerna o. s. v.; men någon plantering
gjordes der aldrig, och huru der såg ut vet jag ej mera än hvad jag
såg genom gallerporten; ty det var biblioteket och magisterns rum,
som med sina fönster vette dit, och dessa rum voro lika väl reglade
som gallerporten, der man genast möttes af en ofantlig hög häck, som
stängde utsigten inom ungefär tjugu alnar.
»Vid dessa sällsynta besök i trädgården af dess goda genius,
trädgårdsmästaren, fick denne dock ej vara ensam; magistern var alltid
närvarande och sade, huru det skulle vara. Det enda, som planterades,
var stora rader af hvita liljor, hvilka förträffligt vuxit i skuggan under
de väldiga träden, men af ingen plockades. Trädgårdsmästaren sade
mig, att längst in i trädgården nära muren låg ett lusthus af
sten, i kinesisk stil och med i sandsten uthuggna kineser, placerade
på ömse sidor om trappan; men ända dit fick aldrig trädgårdsmästaren
gå, emedan magistern alltid gaf honom arbete åt annat håll. Detta
är allt hvad jag vet om den hemlighetsfulla trädgården vid Remminge.
Men allt detta retade min nygirighet. Från mitt fönster i flygeln såg
jag hvarje afton magistern skymta vid trädgårdsporten, och då månen
ej sken, såg jag en lykta smyga in derigenom och försvinna bakom
häcken. Det måtte vara hvilket väder som helst, så var magistern
alltid ute på sin qvällsvandring; när det var mildt i luften eller blåsten
hvinande snodde omkring husknutarne, alltid var han der.
»Husfolket trodde, att han i den der trädgården hade möte med
vålnader och spöken, och man gick till och med så långt, att om
någon vågade följa magistern eller klifva öfver muren, skulle ställets
gast vrida om hufvudet på honom. Man påstod till och med att så
händt, men när, hvar, huru – och hvem som blifvit offret, viste
ingen. Detta skadar dock icke fastheten af en folktro; det är ofta
just bristen på alla skäl och bevis, som tillskapar en tro, som intet
förnuft, ingen bevisning kan rubba.
»Men huru hänger det ihop med den der magistern, tänkte jag
tusen gånger och ämnade att fråga friherrinnan derom. Jag blef snart
vän inom den älskvärda familjen. Baronen var en glad, öppen
menniska, som dock ej tycktes ha varit god hushållare, ej ens nu var det.
Han roade sig mycket gerna, såg gerna sina grannar, reste gerna bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
