Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer. 671
»Efter detta korta afsked, kastade Felix sig in uti vagnen och
kusken körde. Om aftonen stannade vagnen vid det sista värdshuset
på södra sidan om Alperna. En vägvisare och mulåsnor anskaffades,
och resan fortsattes. Felix hade småningom lyckats att förklara
händelsen för den förskräckta Fransisca, som nu öfverlemnade sig åt sitt
öde och satte sig upp på mulåsnan med en djerfhet och säkerhet, som
förvånade och gladde Felix. »Jag har som barn fått lära mig att styra
dessa beskedliga djur», sade hon med ett fogligt småleende, och under
samtal fortsatte de vägen uppåt bergen, men en annan än den vanliga,
»Solen var ännu uppe på bergshöjderna; men mörkret började
sprida sig öfver Lombardiets bördiga slätter. Då stannade Fransisca
sin mulåsna och kastade en afskedsblick på sitt herrliga fädernesland,
der allt andas lycka - utom menniskorna. »Farväl, Italien! farväl,
minnenas land!» suckade hon och betraktade med tårade ögon för
sista gången sitt fädernesland. »Ack! den blå ormen har röfvat med
sig ditt blödande barn; men», tillade hon modigare, »tärningen är
kastad. - Huru långt är det till Schweizer-gränsen?»
»Knappt en half mil, signora», sade föraren.
»Således äro vi der fria.»
»Det var midnatt då de resande nådde gränsen, hvilken följde en
bergbäck, som slingrade sig genom en vild dal, som uppåt begränsades
af ett gletcherfält. När de öfvervadat bäcken, föll hon på knä och bad;
det varade länge. Ändtligen steg hon upp, kastade sig i sin älsklings
armar och sade: »Felix, för mig nu hvart du vill. Jag följer dig till,
polens isar, i lifvet och i döden; jag är ej italienska längre, jag är din
- jag är svenska.»
»Påföljande dag voro de i ett schweiziskt värdshus, i säkerhet för
alla efterspaningar.
»Men hvar har du kläder?» frågade Felix bekymrad sin fästmö,
då han nu först märkte, att hon alldeles icke var klädd för en resa.
»Kläder? - jag har inga. Jag har endast med mig ett litet skrin»,
sade Fransisca; »det är läst - det är klostrets.» Hon kastade en
frågande blick på Felix. »Jag trodde», sade hon, »att det var mitt
juvelskrin.»
»Det måtte väl vara dina juveler, om jag förstår rätt», yttrade
Felix och bröt upp skrinet med en knif. Riktigt, det var fullt af
juveler, alla tillhöriga Fransisca.
»Här är min hemgift, Felix», ropade flickan och tog i handen ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
