Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer. 675
klippans inre. Hon hade sett S:t Peters dome full af lampor, hon
hade sett Vatikanen strålande af ljus, hon hade hört den påfliga
sångarskaran sjunga hymner; men allt detta var ett intet mot den enkla
prakten i detta rum och ljudet af en fullstämmig kör, som sjöng en
för tillfället författad sång. Dessa röster kommo som ur andeverlden,
man kunde ej säga hvarifrån; de tycktes vara öfverallt, men
ingenstädes kunde man upptäcka, hvarifrån dessa högtidliga koralsånger
kommo, från hvalfvet, från jorden, från berget. Fransisca stannade,
betagen af en högtidlig, andaktsfull känsla - en som lättare uppväckes
hos katoliken, hvars hela religiösa kult verkar på sinnena, än på den
nyktre luteranen, som pröfvar mera än han känner.
»Plötsligen väcktes hon ur sin berusning af en röst, som på
italienska yttrade: »är du der, Fransisca?»
»Hon såg upp och signor Alboni stod framför henne, klädd i en
guldsmidd uniform.
»Fransisca stirrade på honom, men var liksom fjettrad af hans
lurande blick, som oaflåtligt betraktade henne.
»Magister Gerhard ville bortföra henne, men hon stod qvar, det
var skallerormen, som tjusade sitt offer.
»Och er herr man, hvar är han?» frågade ändtligen den grymme
farbrodern. »Tro ej, Fransisca, att jag vill dig illa; nej, jag vet att
din man är af en ansedd svensk slägt. Jag finner det alldeles icke
omöjligt, att en ung flicka öfverger sitt land, sin tro.»
»Nej», svarade Fransisca med värdighet, »icke min tro.»
»Nå väl, sitt land och ett tråkigt kloster, för att följa en hygglig,
rik och förträfflig ung man.»
»Jag ber er, signor», inföll Gerhard, »upphör med edra
förebråelser. »
»Förebråelser, ack nej. Fransisca vet ej huru högt jag älskar
henne; hon vet ej, huru jag, för att rädda hennes frihet, hennes
framtid, hennes rykte, ville blott för en kort tid gömma henne under den
heliga jungfruns beskydd. Således, jag förebrår dig intet, barn, jag
endast vill vara din vän; jag är ju ändå din fars ende bror, den
enda slägtinge du har, den ende i hvilken en droppe af ditt blod
flyter.»
»Fransisca föll ur sin spänning. I dylika ögonblick vexla känslorna
så hastigt, att man ej förut kan ana deras gång. Det var också för
första gången efter flera år hon hörde sitt eget språk, det vackra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
