Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer. 679
vigde stoftet efter baron Felix Ankarstjerna, som dött vid trettio års
ålder, i blomman af sitt lif, af svaghet, förtorkad, utmärglad som en
gubbe. »Underliga äro Guds vägar», suckade några fromma åhörare,
»underliga och outransakliga.»
»Friherrinnan satt stum af sorg; hon talade intet, tänkte intet,
kände nästan ingenting. Hon hade hoppats allt af vårluften; den hade
kommit, svalorna qvittrade redan på takåsen, vildgässen hade flyttat
längre åt norr, alla träd stodo i sin första grönska - och just då.
»Sorgen verkar som elektriska slag, hvilka, då de gifvas i små
stötar, kännas och göra smärta hvart och ett för sig; men då ett enda
häftigt gifves, tillintetgör det för någon tid all känsla, allt medvetet
lif. I en sådan ställning var nu Fransisca.
»Magister Gerhard, denna menniska, som aldrig vetat hvad fröjd
ville säga, bibehöll dock, äfven i de förskräckligaste ögonblick, hela sin
själsnärvaro.
»Han föranstaltade genast om, att friherrinnan skulle resa utrikes
för sin helsa; han lemnade de för egendomens försäljning nödiga
dokumenten, undertecknade af friherrinnan. Hon lät behandla sig som ett
barn, och han begagnade hennes halfmedvetna tillstånd för att skydda
henne från förföljelse från Albonis sida.
»Den redovisning, som Alboni lofvat, hade ej ännu blifvit färdig,
och i sanning, den skulle blifva svår att göra. Emellertid var det
nödigt att fly undan så väl hans förföljelser som hans smicker.
»Sålunda, en månad efter dödsfallet, reste friherrinnan från sin
fristad, och vägen togs till kusten. »Stackars friherrinna», sade folket,
då den tillslutna vagnen rullade bort, »här kunde hon ej längre blifva,
sedan hon mistat det käraste hon hade.»
»Vid denna tid köpte då varande löjtnanten, baron Ankarstjerna,
Remminge med underlydande, och ett år derefter uppenbarade sig,
strax efter herrskapets ditflyttning, den »grå mannen».
»Jag .var på Remminge i tio år», fortfor tant Margareta, »jag var
der i tio år, utan att blifva invigd i hemligheten. Emellertid hade
man troligen på denna tid lärt att känna min karakter, eller också
behöfde man mig; med ett ord, friherrinnan intog mig i hemligheten
och berättade mig ofvanstående om sin olycklige svåger och svägerska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
