Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer. 681
ett katolskt land, och Fransisca återfick småningom mera själslugn
inom en rättrogen, fattig familj, der hon bodde. När hon reste,
medtog hon ett af deras barn, en flicka, som alltsedan varit hos henne.
Fransisca ville helst gå i kloster, men kunde ej, såsom helgerånerska,
göra det i den katolska kristenheten utan att få indulgens af den
helige fadren. Nog af, hon ville lefva osedd, glömd, endast sysselsatt
med andaktsöfningar och betraktelser, och Gerhard beredde henne här
en sådan fristad. Stackars gubbe! han har förspilt ett helt lif endast
för att tjena två menniskor, endast för att vara trogen i döden.
»Mot vintern, då redan snön låg på marken, fann jag en dag
friherrinnan i tårar och baronen sysselsatt att trösta henne.
»Tacka Gud att hon fått frid», sade han, »tacka Gud»; men
stora tårar i ögonen visade, att han var djupt rörd. Jag stannade utom
dörren.
»Kom, Margareta», snyftade friherrinnan, »det är slut - slut.»
»Således?»
»Ja, det är slut, och vi fingo ej kalla läkare - nej - hon
förbjöd det.»
»Åtta dagar derefter voro baronen, friherrinnan och jag sent på
aftonen samlade, då vår hederlige själasörjare inträdde.
»Välkommen! Tack, evig tack för er tystnad, bäste prost, bäste
vän», sade baron och omfamnade honom. »Nu skall ni inviga henne
till grafven. - Hon trodde väl ej som ni, men hon älskade och bad.
Tror ni ej att hennes böner gingo till Honom der uppe, som dömer
kärleksfullt öfver sina barn?»
»Ack, baron», yttrade prosten, »låtom oss ej strida om denna
fråga - den döda vet nu bättre än vi, huru det verkligen är. Ack,
hon inser nu den oändligt lilla skilnaden, som finnes mellan tro och
tro, mellan hopp och förtröstan. Låtom oss gå.»
»Med dessa ord gick han ut, och vi gingo efter. Den tröga
gallerporten knarrade. Under djup tystnad vandrade vi genom den gamla
trädgårdens mörka gångar, der nu de gulnade lofven kastades omkring
af höstvinden, och nalkades det gamla lusthuset, hvars fönster voro
upplysta af ett matt sken.
»Vi inträdde (det var första gången min fot beträdde tröskeln)
och kommo i ett slags förmak, svartklädt med kläde, broderadt med
hvita stjernor och kors. Detta var ett egenhändigt arbete af gamla
friherrinnan. Längst framme i rummet stod en öppen kista och i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
