Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
688 Berättelser, skizzer och noveller.
jag var på Berndtstorp hos de söta menniskorna. Ack! hvad gamla
rådinnan är för en ädel menniska, och min söta, goda Emerence -
ack! vi hade förtjusande dagar tillsamman - kom hit, Adelaide, och
sitt,i tants knä!»
»Med dessa ord fick hon tag i den arma ungen, satte henne i
knät och öfverhöljde henne med smekningar och kyssar, som barnet
dock, på allt vis, sökte undvika.
»Ack! hvad jag ändå älskar barn, och de förstå också mig -
hör på, lilla Adelaide, du fattar säkert huru oändligt tant - sitt stilla,
lilla engel - huru oändligt tant Mimmi håller af små, snälla barn;
de höra Guds rike till. - Apropos! det var sorg der ute på
Berndtstorp, lilla Betty stod ej ut längre - ja, om jag icke varit, hade
Emerence dött af sorg; men jag gaf henne ingen rö, jag sysselsatte henne
oupphörligt med andra tankar. - Sitt stilla, lilla Adelaide.»
»Hon rent af skrynklar ner din klädning, bästa Mimmi», anmärkte
öfverstinnan, som tycktes liksom jag beklaga barnet, som förgäfves
arbetade att göra sig löst.
»Gör ingenting, söta Emma - Adelaide håller nog af tant Mimmi
- se så, omfamna mig, se så, den ena lilla armen så här, den andra
så der - se så - jo, vi bli nog vänner - men för att fortsätta:
så snart jag fick höra att lilla Betty var sjuk, skyndade jag till
Berndtstorp och hjelpte Emerence - jag satt inne hos barnet hela tiden och
gaf det in hvarenda sked af mixturen. Ack, Emerence ville inte, hon
blef ond på mig; men jag tillät henne aldrig vara ensam. Man måste
tåla sina vänners små ojemnheter, och hvem kan undra på en mor -
en mor, att hon lider, då barnet håller på att dö? Ändtligen hade
den lilla engeln - sitt nu stilla, lilla Adelaide, medan jag talar med
mamma - ändtligen hade den lilla engeln - vi skola leka sedan och
roa oss, lilla Adelaide, nu har jag icke tid; se på min brosch emellertid
- den lilla engeln kämpat ut - jag höll henne i mina armar. Ack!
du kan icke föreställa dig huru Emerence tog vid sig - men jag
sansade henne och påminte henne om att hon borde sörja med förnuft och
så vidare, och talade om Guds heliga ord och så vidare. - Du har
väl en kam, söta Emma, ty Adelaide har redt till mina lockar - åh,
gör ingenting.»
»Söta Mimmi, Adelaide endast besvärar dig.»
»Mig? nej Gud bevars, jag är aldrig besvärad af små söta barn.-
Gud höra barnen till, sade jag; nej, barnen höra Gud till, sade jag till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
