Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer. 7!7
men hon har öfvergifvit menniskorna, med undantag af pastor Fikonlöf,
som för närvarande är liksom mer än en menniska, och lilla Amie,
den lurfviga knähunden, som är mindre än en menniska. Hon delar
nu sin tid emellan dem och gläder sig åt, när Amie sitter och fäktar
med framtassarne. För honom är hon verkligen allt, ty Amie är så
gammal och ful, att hvar och en annan skulle låta skjuta den
gikt-brutna stackarn - hon ensam älskar honom, smeker honom och ger
honom sockerskorpor, men Amie viftar på svansen och sitter äfven för
andra än sin välgörarinna. Otack är verldens lön - och vare detta
slutet på den historien.»
Assessorn såg på klockan, hon var ej mera än sju.
»Tack, goda Margareta, tack - men vi ha godt om tid - hm,
von Röbbeln, nu är det din tur.»
»Min? - hm, jag vet inte - jag mins inte.»
»Åh jo, käre Röbbeln», ropade vi litet hvar. »Bror Röbbeln, onkel
Röbbeln, käre Röbbeln», så regnade titlarne, »tala om något.»
»Hm, låt mig fundera, låt mig blott få tid - inte har jag något
urval af historier - jag har inga hertigliga slägter att tala om, inga
blå ormar och röda barn - och, till på köpet, inga Mimmier - hm»
- han tystnade några ögonblick - »ja, vill ni höra ord för ord en
bondhistoria?»
»Ja.»
»Hm - ja, men det är bara en bondhistoria, sådan som jag hört
den af en skjutsbonde, och är för den skull inte egentligen en historia,
utan en hel hop sammanrörda i hvarandra - det blir er sak att hålla
reda derpå.»
»Ja, det skola vi.»
»Och kaptenen sade: »berättelsen kan kallas Ett skjutshåll.»
»Det var», började kaptenen, »för många Herrans år sedan jag
en vacker dag var på vägen till Sördala gästgifvaregård. Jag hade på
Sördala fått ett par raska hästar och en ung rask bonddräng, som
skulle köra. Vi sätta oss i, hästarne rycka till - nu äro vi i farten.
»Han är väl från Stockholm?» frågade min skjutsbonde för att
inleda samtalet.
»Ja, någonting ditåt», blef svaret.
»Jaha, inte angår det mig licka; men si, jag frågar alltid herrarne
hvar de äro ifrån, för si det är så roligt att veta, när jag kommer hem
till husbond-häradsdomaren, som sitter i stuga och inte kan gå två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
