Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
724 Berättelser, skizzer och noveller.
duga, så hög och stark och med grafvar på ömse håll. Inte vet jag,
men en sade: käringen har stängt in sina äplen, så att ingen knappt
kan se dem. - Vi hade just inte godt öga till henne, ty hon var
ett riktigt troll; och så blef det förslag, om vi inte kunde försöka
komma in i paradisets lustgård. I det der voro vi alla lika skyldiga
- ja, det säger jag rent ut - orätt var det inför Gud och
menniskor; men si, man kan bära sig illa åt, när man inte tänker efter.
Meningen var inte att ta något från det trollet, utan bara visa henne
att hur hon stängde så - för si hon var oss alla en förargelseklippa,
och Andreas hade särskildt agg till henne, emedan hon fört ut rykten
om hans gamla mor, att hon kunde trolla och sådant, som visst var
en osanning, fastän det nog linnes folk, som kunna mer än andra och
skaffa igen stulet gods och sätta sjukdom på folk och kreatur och
sådant, det vet man nog, men Andreas’ mor hon var oskyldig i sådant.
Men si, de hade varit i delo om ett arf, som snålsaten ville ha i sig
- hon hade inte nog förut, men si, vid häradsrätten blef det tapsit
och så gick det längre och ända till kungs; men allt blef det tapsit
- så att rättvisan hade sin gång, det kan ingen klaga; men sedan så
ville hon åt Andreas’ mor på alltings vis och sätt, och då hon inte
annat hade att hitta på, så spridde hon ut, att gumman kunde trolla
och mjölkade hennes kor på en knif, som hon satte i fähusväggen och
sådant, som trollpackor bruka. Sålunda begaf sig, att vi pojkar sprungo
öfver yttre grafven, arbetade oss genom häcken och in i hennes
lustgård. Men inte var meningen att stjäla heller. Men så sade vi: vi
skola märka efter oss, så att käringen ser, att här ha varit främmande.
Och så klef både en och annan upp i trädena och plockade ner äplen
och lade i en stor hög - och visst var det väl någon, som smakade
på - det förstås, men inte ville vi stjäla; jag säger vi, för si, vi voro
alla lika skyldiga. Emellertid så skälde en hund och vi sprungo vår
väg och skyndade åt hvar sitt håll, för si samvetet var inte rent kan
lyftnanten förstå. Men inte viste vi, att Andreas, då han skulle ur
trädet, vrickade sin fot och sålunda blef qvar, så att de fingo tag i
honom. Nu så fick det elaka stycket något att komma med för att
hämnas på Andreas’ mor och hon for till länsman, och så togo de
Andreas fast.
»Herre Gud! det var ömkligt, och vi lade råd, om vi inte alla
skulle gå fram vid tinget och säga: vi äro alla lika skyldiga - men
då hade vi blifvit tjufvar allihop för den der äplehögen. Dessutom så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
