Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer» 725
talade vi vid Andreas och han sade: låt bli! det gagnar inte mig,
utan jag tar på mig allt ihop. Emellertid så gingo vi till käringen och
ville lösa Andreas och betala äplena tio gånger om, men si det ville
hon inte höra, utan svor och förbannade sig på att hon skulle hellre
gå ifrån gård och grund än att släppa trollpackans pojke denna gången.
Hon var riktigt glad, otäckelset, åt att få göra den stackars pojken
olycklig. Det var inte vardt.
»Så ville vi betala vid rätten, men si, det var urbota, för si det
var tjufnad ute på marken, och så blef Andreas dömd till vatten och
bröd.
»Han skulle sett honom inför domstolen, huru han såg lugn ut,
men visst sågs det, att det grep honom om hjertat; men då
lagmannen sade: det ser ut, som om du ej varit ensam, så sade Andreas:
jo, jag var alldeles ensam, ingen var med mig - det sade han, för
att vi skulle gå fria. Och så fick han sitt straff, vet herrn - det der
kommer att stå oss andra dyrt på den yttersta dagen; men visst skall
snålkäringen stå bredvid och få sin dom, hon också. - Ja, men det
gick väl an; men så kom Söndagen, och då, herre, då - ja, jag
glömmer aldrig den dagen - då stod han på pallen inför hela
socknen, och si, det allra värsta, hans fästmö var i kyrkan, ty hon tänkte
aldrig på att några äplen skulle bli så dyra, att en menniskas hela
lefnad skulle förstöras; och då hon fick se Andreas på pliktpallen,
dånade hon och bars ut ur kyrkan. Och så fick han aflösning. Men
inte begriper jag, om det kan vara rätt; ty en tjuf är ju aldrig sluten
ur kyrkans gemenskap och behöfver väl inte upptagas i ett samfund,
som aldrig uteslutit honom, för si, om han begär nattvarden, så får
han, och dessutom så predikas det i sjelfva häktelset, så att inte
begriper jag hvad den der högtiden skall tjena. Vet lyftnanten?»
»Jag kunde i detta fall icke upplysa någonting», tillade kaptenen.
»Sedan», fortfor min skjutsbonde, »sedan var det slut med flickan,
hon fick sådan blodhosta, att hon strök med på samma våren, och
Andreas’ mor dog också af sorg och elände. Men, må tro, då var
snålkäringen der oppe litet glad i sin själ och tyckte, att hon stält väl
till. - Vi alla tyckte, att det var synd om Andreas, som lidit
oskyldigt och ensam för allas vår dårskap och dumhet, och derför blef han
väl upptagen af alla, och vi ville ha honom med oss, men Andreas var
mörk i hågen och ville inte vara med. Då sade jag en dag: käre
Andreas, kom med oss, vi veta ju alla, att du inte är elak eller en tjuf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
