Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
728 Berättelser, skizzer och noveller.
»Ja, visst är det bra, derom är ingen frågan. Men då jag var
en liten pojkvasker, så fick jag skjutsa, ty ingen hade, menade
häradsdomaren, sådan hand med hästarne som Pål Persson. Jag var, som
sagdt är, en liten pojkvasker, och då skjutsade jag ofta schinjören
(ingeniören), ty han for här och racklade enbet både sent och bittida
och låg i byarne söderut och mätte; men inte hade han mer saker
med sig annat än en liten kappsäck af skälskinn, och den var nog
sliten i hörnena den, och så en lång låda med sina tillställningar i,
och ett stort bleckrör, som såg ut som en kanon, med karteverket uti.
Eljest hade han en gammal resväska på bröstet med sina penningar
uti; men inte var det mycket. - Hå, jag mins nog, att jag skjutsat
honom många otaliga gånger i ur och skur, och tyckte i min
skinnrock, att det rätt var synd örn lilla schinjören, sorn inte hade mer än
sin snäfva kappa. Jag var den tiden pratsam som nu - ty det kan
aldrig skada att man talar; och så pratade vi, jag och schinjören, om
hvad det kunde vara som var märkeligt. Och så sade jag en gång:
nu har schinjören rätt kört som en turk och hedning - ty hästen
var rent hvit.»
»Har jag?» sa’ han.
»Ja, det har han», sa’ jag.
»Der har du sex skilling», sa’ han.
»Tack», sa’ jag; »men det är allt synd om schinjören att ge mig
så mycket.»
»Då skrattade schinjören och sade: »det skall en rik flicka betala»,
sa’ han.
»Jo serra tre, året derpå så kom han med egen vagn och tog
paret och hade fått sig en ny resväska med grant namn uppå och en
stor hund, liksom utsydt. Och jag skjutsa’ honom och körde sjelf och
schinjören satt bredvid i en ny grann klädesrock med snören på och
var riktigt grann. Då sa’ jag: nog synes det, att schinjören fått sig
en rik flicka, som han sade i våras.»
»Nej, inte än.»
»Hvem kan det vara, med förlof?» sa’ jag.
»Jo, det är en brukspatrons dotter», sa’ schinjören.
»Och hon är väl alldeles fasligt rik?» sa’ jag.
»Åh ja, när far hennes dör.»
»Jaså», sa’ jag, »är han gammal?»
»Nej, inte så gammal, men mycket klen. Och så sa’ schinjören,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
