Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III och Klock-Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flickorna strödde sina blommor och pastorn sina,
under det att Gustaf, med en tillgjord, förbindlig min, afhörde hela
detta underdåniga ordsvall, der »Gud» och »Herrans smorde», »folkets
lycka» och »konungens dyra lif» sammankedjades till ett vanligt
lyckönskningstal – ett sådant, som år ut och år in följer samma
formulär och samma mening.
»Tack, min vän!» sade kungen nådigt och räckte sin hand åt
pastorn, som bugande kysste den.
Hästarne voro snart förspända, och lifkusken väntade blott på
ordet »kör!» då Gustaf observerade den lilla stugan, som stod så
fredligt der i ängens grönska, liksom icke någon konung funnits eller
någon politik flätat sina lömska nät kring folken. Gustaf betraktade den
ett ögonblick, slutligen utbrast han: »det der ser ut att vara ett
trefligt hem, kanske bebodt af en Philemon med sin Baucis. Hvad säger
du, Armfelt! skola vi gå in till den gode mannen?»
»Hvarför icke, Ers Majestät», svarade denne; »Philemon är sedan
gammalt van att mottaga en guds besök, och ganska säkert skall hans
trogna hjerta klappa af förtjusning, om den store Gustaf besöker
honom.»
»Må göra då!» återtog Gustaf, hoppade ur vagnen och stälde sin
kosa till den lilla stugan. Dörren var stängd, men nyckeln satt i, och
Gustaf steg in. Han blef, mot vanligheten, förlägen vid sitt inträde i
rummet, då han fick se dess inbyggare. Det var en liten, puckelryggig
karl, med ett blekt, sjukligt ansigte, som satt på en liten pall
framför sitt arbetsbord, ifrigt sysslande med hopsättandet af ett fickur.
Hvad skulle väl Gustaf känna, han, som öfverallt mötts af
beundran, af smicker, af uppmärksamhet och fröjderop; han, som ifrån
vaggan lärt sig att betrakta menniskorna antingen som verktyg för sin
vilja eller som fiender; hvad skulle han väl känna, då han nu såg den
lille vanlottade konstnären sitta lugn och stilla och med uppmärksamhet
insätta en spindel i en simpel bondklocka, under det att »Vasas
ättling, den förste medborgaren bland ett fritt folk» stannat tio alnar
ifrån hans stuga.
För första gången i sin lefnad kände han sig öfverflödig, kände
sig bortblandad i folkets massa, utan egen betydelse; han hade för
första gången fått se en menniska, som ej lät störa sig af maktens och
höghetens prål och buller, utan skötte sitt yrke, liksom det varit
honom likgiltigt, om en Gustaf funnits eller icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
