Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III och Klock-Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är en dylik känsla, som gör vistandet i stora städer så
nedslående för en landtbo. Der hemma känna honom alla; sker honom
en lycka, eller träffar honom en olycka, i alla öden deltaga hans
grannar; men gläds han eller förtvinar han i den stora staden, hvem
deltar då i hans glädje, hvem märker hans sorg? Han är ej då mera en
centralpunkt; han är utkastad i periferien af lifvet, ensam och irrande
bland massan. Denna känsla var det som genomströmmade Gustafs
lättrörliga sinne, och en mängd tankar, aldrig förut förstådda,
fram-stodo nu klara inför hans själs öga.
Den lille urmakaren stod upp, då konungen nalkades, lade med
mycken försigtighet den nylagade spindeln under ett hvälfdt glas, satte
sin lilla fil fast i verktygsremmen och bugade sig för sin gäst.
Gustaf hemtade sig snart ifrån det obehagliga intryck, han rönt,
och sade, med sitt vanliga intagande leende: »min käre mästare, ni
bor här rätt skönt; det måtte vara bra trefligt att bo så der och ha
en sådan utsigt!»
Kungen hade rätt: från det lilla fönstret såg man, öfver topparne
af björkskogen, som klädde den tvärbranta strandsluttningen, Vettern,
och midt öfver i ett blått fjerran Vestergötlands mörka, med barrskogar
betäckta berg, och åt höger, midt i sjön, låg Visingsö, utbredd som
en landkarta; tornen på kyrkan och det gamla gymnasiihuset glänste
blekröda i aftonsolens strålar, och några förfallna murar efter Magnus
Ladulås’ borg stodo lutande på stranden. På sjöns yta flöto några
farkoster med svag vind nedåt Jönköping, som syntes till venster, till
hälften dykande upp ur insjöhafvet och speglande sitt ensamma
kyrktorn i den lugna vattenytan.
Mästaren bugade sig och såg utåt sjön innan han svarade: »ja,
Hans Majestät, här är allt grant och rart; men jorden har så ondt
af bottensyra, att knappt annat än gräs växer här på bergskanten.»
Gustaf rynkade något på pannan åt det föga prydliga svaret och
frågade mannens namn.
»Jacob heter jag», svarade han, »och kallas vanligen Klock-Jacob.»
»Nå, min käre Jacob», sade Gustaf och satte sig på den lilla bänken,
»du är ändå ej synnerligen nyfiken utaf dig, då du icke går ifrån
ditt arbete för att se kungen.»
»Åh-åh», återtog Jacob och ett underligt leende sväfvade öfver
hans bleka drag, »jag tyckte, jag, att kungen, såväl som jag, blir nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
