Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröderne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bröderne, 741
ten och foglarnes sånger utanför de höga fönstren, genom hvilka en
klar och vänlig majsol kastade sina förmiddagsstrålar. Den sjuke ringde
på sin betjent.
»Är någon ung man der ute?» frågade han.
»Ja, ers excellens!»
»Låt honom komma in och tillse, att ingen får störa mig!»
Betjenten gick, och snart inträdde en yngling, hvars drägt röjde,
att han tillhörde handtverkarnes -närande klass. Det var en kraftfull
ung man af reslig växt, med ett uttryck af glädtighet i sina klara, blå
ögon, och hvars anletsdrag mycket liknade ett porträtt, som hängde
öfver soffan, nemligen excellensen sjelf i hans ungdom. Ynglingen
bugade sig djupt för den mäktige mannen, som bad honom stiga
närmare. Efter en stunds besinning började gubben:
»Jag har låtit kalla er till mig, emedan jag har hört mycket godt
talas om er. Jag kände er mor, och vill göra något för er framtid.
Hvad begär ni?»
»Intet, ers excellens», svarade ynglingen uppriktigt, »mitt arbete
försörjer mig, och så länge Gud förlänar mig helsan så...»
»Nog!» afbröt grefven, »ni behöfver dock förlagskapital, hus och
gård och mera sådant. Se här, min vän, för er mors och er egen
skull, har ni en summa penningar, nog till det der. - Gud välsigne
er!» . . . och gubben utsträckte sina darrande händer mot ynglingen,
som blott bugade sig och stammade: »jag vet mig ej förtjena...»
»Yngling!» ropade gubben, öfverväldigad af sin känsla, men hans
gamla vana att beherska sig qväfde dock hans tankars lust att
utbryta i ord, och i stället sade han: »Gud välsigne er, min herre . . .
farväl!»
Ynglingen gick, högeligen förundrad öfver sitt mottagande; men
ej glad öfver den stora summa, han i en elegant portfölj erhållit, ty
han var icke van vid mycket penningar och var ej heller hemmastadd
med tanken att ej genom arbete behöfva förtjena clem.
När han gått, bröto de länge gömda tårarne fram ur den sjukes
ögon; han grät innerligt; den ena tåren jagade den andra på den
förtorkade kinden, och han sade vid sig sjelf: »ack, hvad jag är lycklig,
som får gråta ostörd . . . der gick min son, min egen son, ifrån min
dödsbädd, utan att känna mig ... O, hvad han är lik sin mor,, min
älskade Hedvig! Hvarför skulle börd och rikedom skilja mig från
bor-gardottern . . . hvarför . . ,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
