Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettio år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75° Berättelser, skizzer och noveller.
sagor för den gamle mannen och hjelper honom att slöjda träskedar,
hans nuvarande lugna näringsfång. Ni är en god son, Edler, och . . .
nog af, jag vet allt, och jag värderar äfven er derför.»
»Och intet adligt förakt för min far och mig förbittrar denna er
känsla?»
»Nej, ack nej, Edler, tvärtom.»
»Tvärtom, säger ni, fröken! Sätter ni då intet värde på er rang?»
»Rang!» frågade flickan med förebrående ton, »huru kan ni tro
mig vara så svag? En fattig fröken har ingen rang, och dessutom
kan jag ej låta bli att skratta åt hela adelskapet. Att jag skulle vara
bättre än andra, derför att min farfarsfarfars far blef för någon tjenst
adlad af en kung, som jag knappt hört omtalas, det vore i sanning
bra löjligt.»
»Ni är så god, Thérese», sade ynglingen och räckte henne
handen, »lofva mig att aldrig tänka annorlunda! Det är en kär tanke
för mig; ty jag kan då hoppas . . . hoppas, att ni icke glömmer och
föraktar mig.»
»Åter förakta! säg icke så, Gustaf! . . . jag. . .»
»Säg allt, allt, Thérese!» ropade ynglingen och tryckte hennes
’hand, »jag skall säga er allt, allt, säga att jag älsk. . . nej, att jag
dyrkar er ... Nu är det sagdt», tillade han och fasthöll flickans hand;
»mitt hjerta lockade fram det, som aldrig bort komma öfver mina
läppar . . . Hvad svarar ni ?»
Flickan lät sin hand qvarblifva i hans och svarade intet; men en
tår föll, lik en ren daggperla, ned öfver kindens rosor. »Svara!» bad
ynglingen och kysste med ömhet hennes hand. Då lutade flickan sitt
lockiga hufvud mot hans bröst. . . Bekännelsen var gjord, fastän icke
uttalad.
Ynglingen slöt henne i sin famn; de små foglarne qvittrade sina
kärlekssånger öfver dem och de idoga bina surrade sin vaggsång för
de älskande. Benjamin Franklin, hans åskledare och hans
medborgar-ära voro glömda; allt var glömdt, var dödt för dem begge, ty den
första kärlekens rus är en försmak af himmelens glädje, som också är
kärlek. Men de väcktes snart af en trummas enformiga buller, och
snart urskilde de äfven en piccolaflöjts skarpa, luften genomskärande
toner.
»Der kommer», sade begge nästan på en gång, »åter en transport
slagtoffer»; och snart besannades äfven deras förmodan, då man borta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
