Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettio år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
752 Berättelser, skizzer, och noveller.
En regnig vårdag år 1809 satt öfverste Edensköld i sin soffa i
stora förmaket; kring honom låg en mängd bref och på hans ansigte
hvilade ett strängt allvar. Hans fru och Thérese sutto stumma och
väntade sig ett utbrott; ty de kände öfverstens lynne och märkte, att
han fått dåliga underrättelser på posten. Han plägade då alltid liksom
omsmälta sin förargelse och först sedan bryta ut och säga sina tankar.
Hastigt kastade han ett bref midt öfver bordet till Fruntimmerna.
»Läsen sjelfva», ropade han, »han är en konungamördare, en
landsförrädare, och den bofven skulle jag uppfostra! Läsen sjelfva om
den der Gustaf Edler, som jag hjelpt fram i verlden, den otacksamme,
nedrige demagogen!»
Fruntimmerna bleknade.
»Ja, ja», fortfor gubben, nästan skrikande, »det upproriska folket
har afsatt, afsatt säger jag, vår kung, och nu är den der Edler
sekreterare hos Adlersparre eller Adlercreutz, eller hvad de der
upprors-stiftarne kalla sig; handtlangare åt en gemen rebell. Och detta odjur
har jag närt vid min barm och låtit kalla honom Edler efter mitt
Edsby ... O, den förrädaren! ...» Gubben hade stigit upp och gick
med stora steg fram och åter i rummet . . . »Folkets lidande, skrifva
de i sina proklamationer; rätt är rätt, men kungen må ingen klandra J
han styr i Guds stad och ställe . . . Det blir till republik . . . Ja, så
vilja sansculotterna ha det, och så ställa de en giljotin upp på ett
torg, och så hugga de af Gustaf Adolfs hufvud, och sekreteraren,
rebellens sekreterare, skall stå bredvid och ropa hurra!»
Thérese tryckte hufvudet djupt ned mot sitt arbete, för att icke
låta se sin dödliga blekhet; men öfverstinnan, mera van vid sin mans
hetta, började att tala försoning. »Kanske det ej är så illa», mente
hon, »kanske det blott är ett rykte.»
»Rykte, fan heller; man har våldfört konungens person, En, som
hette Greiff, bar honom som ett barn upp i rummen, der han nu sitter
arresterad tills vidare. Se der historien, ett vackert blad i våra häfder.
Emellertid», fortfor öfversten något lugnare, »då det är adel, som utfört
revolutionen, så måtte de väl icke upphäfva våra gamla grundlagar;
ty adeln har alltid stått på rikets bästa; men skulle kungen segra, så
reser jag vid Gud upp till Stockholm, för att se rebellerna halshuggas.
Det skall bli en riktig segerfest för mitt gamla hjerta . . . Förgripa sig
på en Herrans smorda, mot en kung, som härstammar från vår gamla
regentslägt, det är rysligt, och det hade icke skett, om icke de der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
