Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi och vårt. 771
kammarjungfru, och fröken sjelf irrade ensam på upptäcktsresa, klädd
i en simpel domino. För att en gång få vara i fred för det eviga
smickret, hade hon bytt om roll, och pågens lilla list hade hjelpt henne
förträffligt. Kammarjungfrun hade den grad af bildning, som behöfdes
för att spela den rol, hon antagit; hon hade småningom insupit detta
sätt att vara, som utgör det enda kännemärke, den högre societeten
eger från den lägre.
Emellertid gick fröken Augusta fri och gladde sig innerligt åt alla
de artigheter, som slösades på hennes representant, och tackade i sitt
hjerta kammarjunkaren, som, i skepnaden af en Apollo, gick från grupp
till grupp och i tysthet utbredde sig öfver, huru qvickt och träffande
den sköna fröken svarat den eller den, och hur man i hvarje hennes
rörelse kunde skönja ädla vanor och ett nobelt tänkesätt.
Augusta stod just och hörde sorlet omkring sitt andra jag, då
hennes uppmärksamhet fastades vid en röst nära bredvid henne. Det
var en välljudande karlröst, som sade: »stackars flicka!» Det låg
någonting så underligt i detta utrop, någonting, som hon tyckte liksom
träffa henne sjelf, och hon vände sig till den okände, som var klädd
i en domino liksom hon. Den okände fortfor att betrakta den granna
gruppen, hvars medelpunkt utgjordes af borgfröken och pågen.
Augusta ville gerna höra fortsättningen af det der: »stackars flicka», som
så underligt väckt hennes medkänsla.
»Känner ni den der damen, som bär falken på handen och som
åtföljes af en page?» frågade hon dominon.
»Nej; men man säger, att det är fröken Augusta Gyllenlants.»
»Jaså, den firade fröken», inföll Augusta; »jag tyckte, att ni sade:
»stackars flicka», var det om henne?»
»Ja.»
»Och hvarför då? Jag känner henne icke, men om jag ej
bedrar mig, så är hon allra minst beklagansvärd.»
»Kan väl vara», blef den okändes korta svar.
Augusta funderade en stund, huru hon skulle återknyta
samtalstråden. »Men», började hon, »en flicka är alltid beklagansvärd; hon
har ej den vida krets att gagna, som mannen fått.»
»Ni har rätt, okända dam», yttrade mannen, »men det är ej
deruti denna flickas olycka består.»
»Men, i Guds namn, hvari då?»
»Ack!» sade dominon, »hon vet ej, i hvilken verld hon lefver;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
