Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi och vart. 779
fattig konung», sade han slutligen, »och hans majestät har precist lika
ondt om penningar som hertigarne och alla för öfrigt; emellertid, om
ej presterskapet vore, om ej pastoraterna rent af vore sinekurer, skulle
både jag och andra segla omkull. Nu åter lemnar någon beskedlig
själ ett pastorat ledigt och ställer sig sjelf bland fåren, som han förut
klippt, och någon annan klippare vill ha sysselsättning; han talar vid
oss, vi behöfva sportler, nå väl! på det sättet kan det gå en tid, men
en rasande osäker födkrok är det- Jag behöfver penningar, mycket
penningar och behöfver dessutom ett ryggstöd i opinionen. Gamle
baron Gyllenlants, min tillkommande herr svärfar, har ett stort namn
om sig bland folket; men penningarne äro det förnämsta. Jag har»,
tillade han med rynkade ögonbryn, »en hel hop hedersskulder, utom
andra. Gud vet allena, hvad som egentligen är mitt här i mina rum,
och nu, heter det, eger jag mig ej ens sjelf! Det är rätt kuriöst, att
så der ega rakt ingenting och dock hetas rik; göra alldeles ingenting
och heta driftig, lefva som en äkta roué och heta dygdig, gagna ingen
och kallas välgörare, och vara ett snille på lån - ha ha ha, verlden
är ändå rolig, blott man är slugare än hon. Det finnes en sorts kuriös
rättframhet hos pluraliteten, som gör, att man ej ser annat än det,
som står midt framför den, och som gör, att man kan narra opinionen
rätt dugtigt, blott man så vill.»
En klocka ringde, och genast derpå inträdde betjenten och sade:
»H. M. Konungens löpare är här och säger, att H. M. befaller herr
baron att i dag klockan ett följa med till Drottningholm.»
»Jag skall ha den nåden», yttrade baronen med en stolt min, och
betjenten gick.
»Således åter ut på en jehuresa till Drottningholm», sade han vid
sig sjelf. »Kung Gustaf har ingen rö i sin arma själ.»
En hvar vet hvad nya granna kläder äro för ett barn, och när
den nya, präktiga drägten med guldgaloner på, som lille Lars skulle
bära på frökens bröllopsdag, var färdig, blef gossen också glad, ända
till yrsel. Han hade dock hela långa tiden blifvit tystare och mera
sluten än förut, och det tycktes, som om han gått för sig sjelf och
ordnat sina tankar öfver de förändringar, som förestodo. Han skulle,
så hade fröken sagt honom, fortfara att vara i hennes tjenst, äfven
sedan hon blifvit gift, och af denna oisak hade han således intet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
