Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En prestgård på landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon, pekande på det gråhvita, ”det vet ni nog sjelf,
det är både färskt och snyggt, nämdemansmora, då
ni sjelf har lagat till det.” De öfriga gummorna stötte
hvarandra i sidan, ty de förstodo den fina piken, som
mamsell Lotta lagat till åt den snåla nämdemansmora
i Wällberga, som år efter år utvalde det uslaste smör,
hon kunde samla, åt presten i Witomta. Satiren kan
visa sig i många former, men mamsell Lottas var
troligen den fetaste af alla. Deremot prisade Lotta de
öfriga gummorna uppriktigt och af hjertat, och de i
sin ordning höllo af ”lilla mamsella”, som om hon
varit en af deras.
Ett annat af de tillfällen, som afbröt den vanliga
enformigheten, var, då någon, till exempel prostinnan,
ty prosten var så gammal, att han aldrig kom sig ut,
eller också kommissariens helsade på. Äfvenså hände
det ibland, att baron på Helleby kom ridande, för
att helsa på komministerns på en stund. Af alla var
baron Stålsköld den, som var mest välkommen i den
lilla komministersgården. Det felades aldrig att han ej
hade något artigt att säga pastorskan eller att han
elektriserade pastorn med några nyheter, som i hans
mun fingo dubbelt värde, och lilla Lotta smög sig så
förtroligt intill den gode baronen, att man tydligen
kunde se, att de voro hjertans goda vänner. Baronen
hade också stått fadder åt Lotta och skänkt henne
en stor silfverbägare till faddergåfva, hvilken också,
då han någon gång kom till Witomta, fyldes med
godt öl och frambars af den lilla guddottern, som
alltid belönades med en kyss på pannan och några
hjert-liga ord. Hvarje familj har sina penater, men baron
Stålsköld var den Åkerlindska familjens skyddsmakt;
de älskade honom alla så mycket, att de till och med
ej kommo ihåg, att han var hofmarskalk och
kommendör, de höllo så mycket af honom, att deras känsla
väl kunde kallas kärlek, men ej vördnad —- ty detta
förrådde genast distans mellan själarne, och detta
fans ej här.
Pastor Åkerlind var visserligen till sitt yttre ett
slags bondkaplan i den triviala bemärkelsen, men han
hade likväl en mängd kunskaper, som han, väfstolarne
till trots, ganska flitigt underhöll. Detta gjorde att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
