Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En mecenat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ja, det är så, herr baron”, sade gubben, ”endast
jag kommer på förslaget.”
”Med så höga betyg i pastoralexamen och med
så många tjenstår kan det ej slå fel, min bästa
pastor”, yttrade baronen, ”särdeles då pastoratet är af
andra klassen. Sök ni, jag svarar för resten. Hvar
är lilla Charlotte? Vi skola väl öfva oss i franskan
en stund.”
Nu satt baronen der och jollrade till sent på
aftonen och glömde alldeles bort att det var nedan; han
såg inom den glada familjen ett nytändt hopp och
trodde att det var ny äfven på himlen.
Prestfamiljen ville knapt låta baronen åter rida
bort i mörkret, i synnerhet som det började regna;
men baronen var envis och lemnade dem under glada
önskningar för deras väl.
Det var för sista gången han här i lifvet träffade
sina vänner; när han red hem i mörkret, blef hästen
skrämd af en fogel, som flög upp i skogen, kastade
sig åt sidan och störtade; baronen kom under och föll
mot en sten. Frampå natten kom hästen hem utan
sin ryttare; man anade genast olycka och skickade ut
folk för att söka honom; man fann honom liflös ej
långt från hemmet, och det enda tecken till våld var
en blå fläck vid ena tinningen.
Bittida den andra morgonen kom en mängd
bönder till pastorn, med samma bön som baronen hade
framfört aftonen förut, och snart derefter kom
dödsbudet.
Då gick pastorn ned i sin studerkammare och tog
nyckeln ur dörren; ty han ville gråta i frid och
blyg-des dock att visa, att hans vanliga jemnvigt var
förlorad. Detta ögonblick var för den redlige presten
alldeles ett sådant som den natten Axel Oxenstjerna
ej kunde sofva, när den store Gustaf var död; det var
den första verkligt sorgliga stund han upplefvat,Tdet
var den bittraste droppe han smakat ur lifvets bägare.
Väfstolen hade tystnat, pastorskan och flickan
sutto der uppe midt emot hvarandra, utan att klaga,
utan att säga ett ord — men deras bleka ansigten och
den stillastående blicken visade, att de begge kämpade
med en våldsam, ännu deras själ öfvermäktig känsla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
