Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Spelaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snart helt och hållet ditin. Han tappar i och med
detsamma ledtråden till egen duglighet och egen
förmåga, då han griper efter rekommendationernas sköra
tråd; han upphör att arbeta för sig sjelf, då han fikar
efter de högas ynnest och faller gradvis i hänseende
till sin inre menniska, om också yttre makt försöker
att rycka honom uppåt på nådens häftyg.
För detta landshöfdingen Wilde var en
vördnadsbjudande figur. Då man såg hans hvita hår, hans
höga panna, hans fina leende och hans stolta gång,
skulle man tro att han åldrats med ära och att intet
tryckte den gamle gubbens samvete. Det var likväl
icke så; han hade i sin ungdom varit en roué och
hade på ålderdomen bibehållit något ungdomligt både
i sitt utseende, sitt sätt att vara och sina seder; men
passionerna slockna småningom, den ena efter den
andra, och blott snikenheten återstår slutligen hos
gubben; snålheten är den sista af menniskans passioner.
Dock hos den gamle baronen hade denna antagit en
vackrare färg, den visade sig som spelpassion, en
kallelse för sällskapsnöjet i en form, som skulle inbringa
penningar för en man, som i nära femtio år öfvat sig
att blanda kort och blanda bort dem. Han emottog
Georg på det mest förbindliga sätt, och snart hade
ynglingen den tvetydiga hedern att spela med en
förnäm man, en man som kunde göra hans lycka. Georgs
kassa var ej stark, men han lyckades likväl att genom
oafbrutet arbete förtjena så mycket, att han kunde
honorera sina hedersskulder hos baronen. Likväl
kommo de verkliga skulderna småningom att blifva
efter; han lät leda sig af sin så kallade vän och hans
far, och förskingrade penningar, som man anförtrott
honom.
Vi kunna, utan att nästan behöfva borttaga en
bokstaf, upprepa många ynglingars öde, som lefvat och
slutat på samma sätt som Georg.
En höstafton smög sig en yngling nedåt
Skeppsbron med ett knyte under armen; han var klädd i
matrosdrägt och steg ombord på ett skepp. Om
natten lättade skeppet ankar och flög med utbredda
segel utåt hafvet,
Andra dagen derefter saknades Georg i sitt verk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
