Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Den första kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på den ömtåligaste delen af deras vanor, helst de anse
hvarje sådant fel som en förolämpning äfven mot den
öfvergifna, den ensamma qvinnan, som fått sig det
korset pålagdt att uppfostra barnungar till fröknar oeh
mamseller, och följa dem från och med konsten att sy
med efterstyng ända till konsten att förtjena en makes
kärlek.
Lärarekallet är ljuft — detta är en sanning; men
icke då läraren måste rätta sig efter föräldrarnes
nycker, föräldrarnes dårskaper och fel. Lemna
guvernanten att uppfostra barn utan föräldrar, utan förut
fattade meningar om ståndsskilnader och värden, låt
henne vårda de späda blommorna så, som hennes
eget hjerta förestafvar, och det är gifvet, att hon skulle
känna sig fri och lycklig, och göra barnen till fria och
lyckliga menniskor.
Detta lynne började äfven utveckla sig hos Lotta,
den sextonåriga flickan, som blifvit nedböjd till jorden
genom det anständiga klandrets och de milda
stickordens sirockovind.
Då vreden störtar öfver oss som en orkan, träffar
den blott det yttre af vårt hjerta, men ”gnatet”, det
lämpliga smågrälet tränger ditin som en ökenvind och
uttorkar det i dess innersta kamrar.
Man förlåter lätt en menniska, som brusar upp
och på en gång uttömmer sin vredes skålar, ty snart
efter blir det åter solsken, sedan stormen rasat ut, och
hela förlusten består blott i en och annan
sönder-springande illusion, hvilken vi lika snart ersätta med
en ny, som vi insätta en ny ruta i stället för en
sön-derblåst; men då ilskan kommer som en smygande
pestvind och går tyst och försåtligt öfver vårt hjertas
blomstergård, då vi blott känna varma pustar
kringsvepa oss och likväl se blomma efter blomma luta ned
sitt hufvud och dö; då fatta vi hat till den saktmodige
plågoanden, som, liksom den romerske tyrannen, låter
oss dö, så att vi känna att vi dö; vi fatta hat till hela
slägtet, som föredrager det smygande giftet framför
det ärliga.
Lotta var således på vägen att blifva en
menni-skohaterska, och som vanligt sökte hon utom
verklighetens gräns det hon ej trodde fans derinom; hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
