Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Den första kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och reste sig upp, med harmen tecknad på det
glödande ansigtet; ”jag hvarken förstår eller vill förstå
er, och det enda jag kan lofva, är att ej omtala detta
samtal för er fru — låt mig vara ensam, herr
kommerseråd.”
”Jaså, ni hotar, min bästa mamsell! ni tror då
kanske att jag förgapat mig i edra behag — nej, min
lilla vän, jag kom hit som en far och uppriktig
hjel-pare, ni må uttyda det och förvränga det huru ni vill
— jag skall gå, men kom ihåg, mamsell, att ni stött
hela er framtid ifrån er — farväl!” Och nu gick
kommerserådet sin väg och Lotta kastade sig ner på soffan
och gret.
Hvarföre äro ej menniskorna så ädla som de
afmålas här i boken? äro då alla sådana teckningar
blotta fantasier? — så frågade hon sig sjelf och satt
ensam i sin kammare, då kommerserådinnan kom hem
och med sina skarpa ögon liksom frågade om något
förefallit.
Hvarken kommerserådet eller Lotta anade likväl
huru långt kommerserådinnan utsträckt spionsystemet;
det var en riktig organiserad inqvisition, väggarne på
Helleby hade öron, och innan rådinnan lade sig, hade
hon ungefär innehållet af hela samtalet mellan sin
man och Lotta. Kommerserådinnans lynne mot
guvernanten var också dagen derpå alldeles förändradt,
och hon blott smålog försmädligt, när hennes älskade
man kom in. Då vandrade hennes ögon från honom
till mamsellen och från henne åter till rådet; men
hon märkte ingenting annat, än att guvernanten
liksom fick ett drag af harm, då rådet talade, och att
denne såg något flat och dito förargad ut.
Det hade också verkligen varit ett oväntadt slag
för kommerserådet, han hade blifvit så van att segra
öfver alla betänkligheter genom penningar, att han
nästan ansåg hela äfventyret som en dröm. Han
kunde likväl ej fatta hat till guvernanten, utan han
endast beklagade hennes enfaldighet och hoppades att
tiden skulle göra henne förnuftigare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
