Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inom familjen, från olyckor som drabbat förut, som
plötsligen bortryckt det käraste man egde: med ett
ord, sjukdomen yppar sig hos alla dem, som ej äro nöjda
med det närvarande, eller som frukta för framtiden.
En olycklig hustru, som djupt känner sin olycka, en
mor, hvars käraste barn blifvit ett offer för plågor och
död, blir inbillningssjuk, ty hjertat är brustet och dess
kraft förslappad. Själen transporterar sitt lidande på
kroppen och sedan förräntar denna kapitalet och
förstämmer i sin tur själen, om tiden eller vanan skulle
kunnat läka dess sår.
”Min man är ej hemma”, yttrade majorskan med
ett sorgligt småleende, ”men jag hoppas att han
kommer i afton; han löfvade mig det.”
Dottern, lilla Adelaide, kom in. Det var ett af de
friskaste barn man kunde se, med frimodighet och
oskuld strålande ur de klara ögonen, och helsan
blommande på kinden.
”Det är din mors nya vän”, yttrade frun, pekande
på Lotta, ”hon skall äfven blifva din.” Flickan sprang
fram till Lotta, fattade begge hennes händer och
skakade dem hjertligt, under det hon sade: ”ack hvad
det skall bli roligt för oss begge!” Det var nästan
omöjligt för den nya guvernanten att ej omfamna det
älskvärda barnet, som så ögonblickligt blef en af hennes
bekanta.
”Tyst, det rullar på gården, nu kommer pappa”,
yttrade majorskan och ringde på pigan, som fick
befallning att bedja majoren komma upp till frun, för
att träffa den nya ”sällskapsvännen”, så uttryckte
sig frun.
Några ögonblick derefter inträdde major Ankarklo.
Det var en man af omkring fyrtio års ålder. Hela
hans yttre tillkännagaf helsa och ett lyckligt lynne, och
ännu kunde man, oaktadt hans välmående, snart sagdt
fullmånsaktiga ansigte, se, att han i sin ungdom varit
en ganska vacker karl. Blå ögon, som hade ett eget
uttryck af jovialisk glädje, frisk färg, små händer,
runda läppar och lockigt hår, bildade tillsammans ett
utseende, som gjorde majoren hvad man kallar treflig.
Majoren bugade sig ledigt och otvunget för
guvernanten, och kysste sin fru r)å pannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
