Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
seln först och väck sedan upp barnen, de skola få
mat.”
Qvinnan gjorde som han begärde, blåste upp ett
i askan noggrant undangömdt kol, och snart flammade
en lustig eld på spiseln. Den fattiga qvinnan blef
förskräckt, när hon såg att det var tvenne herrar, som
intagit den låga bänken vid dörren. Besök af skyttar
voro eljes vanliga i de goda jagtmarkerna, och hon
hade således ej fästat sig med någon nyfikenhet vid
besöket. ”Herre min Gud!” sade hon, ”om jag hade
vetat ätt det var förnämt folk — hvem är det, med
förlof? —■ Ack jo, se der sjelfva majoren på Björkvik.
Nu är jag alldeles olycklig: förlåt mig, lille nådig
major, det jag sade för en stund se’n.”
”Hjertligt gerna, min goda gumma”, svarade
majoren med ett godmodigt leende; ”du kunde hafva rätt
nog; men hädanefter skall också ingen få något att
klaga öfver mig — jag skall se till mitt folk sjelf —
men, gumma, väck nu barnen”, fortfor han, sedan han
utbredt sina håfvor af ost och smör och bröd och
flera andra matvaror, som jägarne hade med sig till
vägkost. ”Jag tror”, återtog han vändande sig till sin
vän, ”att vi begge först taga oss en liten ”knäpp” —
ett ”all’s tod” öfver den slarfven Ankarklo; en stadig
och hemmasittande herre skall han bli — skål på den
saken och det beslutet.”
Den fattiga hustrun lutade sig ner öfver sina tre
barn, som hungrande hade insomnat i vrån vid
”get-ketten”, en sorts bur, mellan hvars galler en
långraggig get stack fram sitt behornade hufvud och bräkte.
”Vakna barn”, hviskade modren, ”här är mat!”
”Mat!” ropade nästan alla på en gång, ”hvar, mor,
har I mat?” och med ett språng voro alla uppe på
golfvet, utstyrda endast i några trasor, som skylde
deras nakenhet. De studsade något, när de sågo de
främmande herrarne, men snart lockades de fram till
anrättningen, de små, och majoren satt der glad och
tillfredsstäld och delade ut sina håfvor med gifmild
hand.
”Nej, mor”, sade han slutligen, ”äfven ni skall ej
klaga på mig; ni skall få ett godt torp under
Björkvik och edra barn skola få gä hos skolmästaren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
