- Project Runeberg -  Guvernanten /
117

(1892) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

har missförstått min flicka; hon har gråtit och ångrat,
att hon ej rent ut sade er det; det var ett fel af henne.”
Så fortfor majoren ända till dess matbudet kom.
Lik ett offerlam trädde löjtnanten in i salen, der
damerna redan voro förut. Der rådde en allvarlig
tystnad, man satte sig vid bordet. När första rätten
var slut, befalde majoren fram vin för att skingra sig
litet, som han sade. Men knapt voro glasen fylda,
förr än han reste sig upp och började ett tal, som
skulle blifva kronan på aftonens upptäckter: ”Mitt
herrskap”, sade han och smålog gladt, ”vi hafva i dag
erfarit mycket, nästan för mycket. Jag ville tala
mycket, men jag kan icke. Låtom oss nu vara glada, då
vi nu dricka de nyförlofvades skål. Antonsson och du,
Adelaide, låtom oss glädja oss”, stammade majoren,
då de begge lyckliga störtade upp och nalkades
honom. ”Barn”, upprepade majoren och stapplade i
uttalet, ”låtom oss glädja oss — Gud välsigne er,
barn!” ropade han slutligen, och en länge gömd
tåre-flod höll på att störta ur hans ögon. ”Gud välsigne
er!” upprepade han, utdrack glaset och slöt dem i
sina armar. Han började snyfta, den goda menniskan,
och hans begge barn kände hur de varma tårarne föllo
på deras panna. ”Undren icke”, sade majoren
slutligen och gjorde sig sakta lös ur deras armar och tog
sin hustru om lifvet, ”undren icke, barn, att vi gråta.
Vi mista i detta ögonblick vårt enda barn, det enda
vi egt, det enda barnet. Om ni en gång”, tilläde han
lugnare, ”kommer att ega ett enda barn, om det då
går i grafven eller i brudstolen, så är det dock borta
för er. Det är alltid en bitter stund.”

Och så slutades den glada aftonen.

XVII.

Konserten.

Vill man se någonting riktigt originelt, bör man
besöka ett musikaliskt sällskap i en småstad, der van-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamguv/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free