Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egna för vissa provinser. Knapt hade han hunnit slå
några af dessa konstiga dubbla knäppningar, som
utgöra en sockenspelmans non plus ultra, förr än man
hörde ett svagt rop och Lotta dignade tillbaka på
bänken. Löjtnant Antonsson understödde henne genast
och majorskan bestänkte henne med eau de cologne.
Majoren åter vinkade åt sin vän, doktor Bernhard, som
stod ett stycke längre bort, och när stycket slutades
och applåderna dundrade genom salen, hade Lotta så
pass återhemtat sig, att majoren kunde föra henne hem.
Det blef en uppståndelse i hela salen. Kapten
Wassbuk påstod, att det var folkträngseln som
förorsakade mamsellens dåning; en och annan ungkarl
påstod, att guvernanten velat göra sig bemärkt och dånat
för att väcka deltagande hos någon stadens Antinous
eller Adonis eller hvad man ville kalla honom.
Mamsell Gallstén påstod att det var ett för trångt snörlif,
och kommerserådinnan att det var förargelse öfver att
vara ett tjenstehjon, som ej bemärktes, som förorsakat
illamåendet. Emellertid fortgick konserten till allmän
förtjusning och belåtenhet; ty Stainhofer var omtalad
med beröm i Stockholmstidningarne och hade spelat
för de kunglige, och således måste Skråköpingsborna
vara förtjusta och upplyftade af blott pligtskyldighet.
När Lotta kom hem, bäddades hon ner af den
försigtiga majorskan, som sedan lik en god mor satte
sig vid hennes säng. ”Säg mig, min vän”, sade den
goda frun, ”du blef väl sjuk af den starka värmen?"
”Nej, nej”, sade Lotta och skakade på hufvudet,
”nej, men de der tonerna grepo mig på ett så
förunderligt sätt; så spelade alltid min stackars bror Georg.
Ack, så kan endast han spela —”
”Din olycklige bror!” sade frun, medlidsamt
tryckande den sjukas hand, "tänk ej på honom, det blott
upprör dig.”
"Nej, det gör det ej, denne Stainhofer är min bror,
jag kände honom genast, det kan ej vara någon annan
än min bror.”
”Men, mitt barn", sade majorskan med ett
tvif-lande leende, ”men herr Stainhofer är ju tysk, inbilla
dig ej sådant, det är ju rent af omöjligt."
”Säg ej så", bad Lotta, "jag igenkänner min olyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
