Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åder och brinner inom mig till dess jag är aska? Min
fars dödsklagan förföljer mig hvart jag går — jag vet allt. *
77Trösta dig, Georg!” sade systern, ”allt är förlåtet
och vår far förbannade dig icke i sin sista stund; han
bad till Gud för dig. Har du ej tyckt dig känna, att
en fars välsignelse hvilar öfver sonen, som blef förledd?”
”Nej, Lotta, det har jag ej känt”, sade Georg och
skakade på hufvudet; ”nej, det bränner på min själ.”
”Huru har du blifvit den du är?” frågade Lotta
för att afbryta det smärtsamma ämnet.
”Huru jag blifvit den jag är?” upprepade brodern
och sökte att besegra sin känsla. ”Jo, Lotta, jag flydde
utan hjelp, utan understöd, utan förhoppningar. Min
lilla kunskap i musiken var min enda tillflykt, jag blott
fantiserade, jag spelade på torg och gator, jag gret i
toner och tyckte mig på detta sätt underhålla ett
samtal med er der hemma, jag plågades af hemlängtan,
jag spelade svenska folkvisor på gatorna i Wien. En
dag spelade jag så, jag såg ej om någon hörde på
mig, jag märkte det först när min ledsagare lemnade
mig penningar, jag var liksom både dof och blind för
hela verlden och hörde ej annat än de vilda tonerna,
som strömmade från mitt instrument, såg ej annat än
mitt fädernehem, de små trefliga bygnaderna vid ån
och min far döende derinne; ty sorgposten hann mig
innan jag lemnat svenska kusten. Då väcktes jag en
dag ur min musikaliska dröm af ett slag på axeln, och
en man stod framför mig och frågade mig, om jag
ville ingå i kapellet. Jag vet icke hur det kom sig,
men jag antog tillbudet, fortfor beständigt att lefva och
andas genom toner, blef ryktbar innan jag anat det,
och kom slutligen till kapellet i Dresden. Då tänkte
jag åter en gång redigt på mitt fosterland och gjorde
en konstresa. Man har öfverstrött mig med applåder
och loford, man älskar att höra huru en själ kämpar
med förstörelsen; nå väl, det är så tidens sed och jag
har lyckats. Jag är nu förmögen; jag hade ämnat
helsa på vår mor och dig, men jag ändrade plan, ty
jag ryste tillbaka för det ögonblick jag skulle återse
er. Jag hade derföre ämnat att återvända och från
gränsorten skicka till vår mor en liten summa, stor
nog att betrygga hennes ålderdom. Hon skulle ej ve-
Guvernanten. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
