Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen, just när Georg skulle omtala den vigtigaste
punkten af sin lefnad, steg gumman upp och sade:
”Jaha, min Georg, det der är allt roligt att höra
på, men håll nu upp en stund, ty jag får lof att gå
ut och sila mjölken.”
Så ombildar vanan oss menniskor; det var en
fyrtioårig vana, som bröt sig väg genom
moderskärlekens nyfikenhet. Hon måste sila sin mjölk, den
beskedliga, den ömma modern, om också en verld hållit
på att brista, klockan sju på aftonen.
Återseendets ögonblick, som Georgs öfverspända
inbillning gjort så förskräckligt, aflopp således ganska
prosaiskt och lugnt; han började sjelf förundra sig
öfver, att han någonsin förestält sig denna stund så svår,
att han ej beräknat hvad tid och ett isoleradt läge
verkar, huru det småningom först afnöter kanterna
och slutligen mattslipar själens prisma, så att alla de
färger, som den förut bröt ur en stråle af hopp eller
fruktan, försvinna och den blott genomsläpper ofärgadt
ljus, der alla färgtonerna neutralisera hvarandra.
Aftonen förflöt således äfven för Georg lugnt och
slutligen trefligt; blott ännu någon gång uppblossade
hans forna smärta, då gumman kom att nämna fadern,
och hans vrede, då hon nämde baron Wilde som hans
välgörare. Han berättade då hela bedrägeriet, huru
han steg för steg blifvit ledd i förderfvet och slutligen,
då han stod på branten och med fasa ryggat tillbaka
för afgrunden, huru hans vän med ett hånlöje störtat
honom ner deri. Pastorskan skakade tviflande på
hufvudet; ty äfven tanken, att baronerna Wilde voro ädla
menniskor, hade hon under femton år präglat in i sitt
hjerta, och det lät ej åter utplåna sig, oaktadt alla
bevis, som Georg framdrog på motsatsen. Hon var
envis, den gamla, alla äro så, sedan en ide under
många år ingräft sig i själen.
Innan sin afresa skänkte Georg sin mor en
betydlig summa penningar, som han tänkte, för att betrygga
hennes ålderdom, men som gjorde gumman många
bekymmer och många sömnlösa nätter. Äfven sin syster
satte han i ett oberoende läge och reste åter från sitt
fosterland, för att aldrig mera återvända. Två år
derefter kom underrättelse om hans död, och hans mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
