Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visade barnen i flickskolan. Man förundrade sig i vår
goda stad och kunde ej begripa, huru en person med
så solid förmögenhet som mamsell Åkerlind kunde
förnedra sig så långt som att undervisa en hop
tiggarungar i kristendom och hemslöjder. Det bevisade
arten af hennes forna lif, tyckte man, och deri hade man
rätt. De enda, som således kommo till gumman
Gregorius, voro mamsell Åkerlind och doktor Bernhard,
en läkare, som några år bott i Skråköping; det var
en äldre man, anspråkslös och enkel och deltagande.
Kommerserådinnan Knööl kunde ej med mannen,
emedan han en gång förklarat hennes nervkrämpor för
lappri och afrådt henne att förtära fläskkorf, då likväl
denna rätt var kommerserådinnans delice; han till och
med rent af nekade att föreskrifva droppar, som hon
kunde taga ofvanpå, då hon förtärt fet mat, i stället
att låta bli den; han var en grobian, som ej förstod
att behandla en så delikat natur som
kommerserådinnans. Sjelfve kapten Wassbuk kunde ej med honom,
emedan han ej spelade kort, och dessutom skref så
enkla recepter. Kapten hade en gång varit sjuk, men
hade, som han sade, fått sämre än hästmedikamenter,
emedan hans räkning på apoteket ej gick till hälften
af det, som han måst kosta på sin häst, då denne
hade ondt af qvarkan. Hela den bättre societeten
”nyttjade”, som man säger om läkare för att ställa
dem i parallel med andra husdjur, nyttjade ej doktor
Bernhard, utan doktor Krähvinkler, som förvandlade
hvarje sjukrum till ett väl sorteradt apotek, med
flaskor, pillerburkar och pulver utan all ända. Af
honom kunde man blifva botad enligt sitt stånd, och han
förstod sig öfvermåttan väl på så beskaffade delikata
naturer, som ej ville aflägga en enda ovana, men också
tålde hela buteljer af motgift.
Men hos de fattige var doktor Bernhard läkare,
och han var mer, han var deras vän. När han kom,
blef det lugnt i eländets boning, när han talade med
den sjuke, glömde denne sina plågor och smålog: och
när han satt vid dödsbädden, stirrade den bristande
blicken på läkaren, liksom för att hemta lugn och tröst
ur hans milda och lugna anletsdrag. Huru ofta hade
han ej tröstat och hulpit, och huru ofta hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
