- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
93

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

pratade utanför tills festen skulle begynnas; det var långt dit —
Balthasar skulle for st hafva nattvarden.

Mot klockan tio på förmiddagen var allt åter tyst i hvalfvet
och en bondvagn körde fram for rådstugudörren. Detta var ett
tecken för folket, som i brådskande fart skyndade mot östra
tullen; blott några pojkar, som litade på sin förmåga att springa,
och några gummor, hvilka ej orkade gå så långt som till sjelfva
platsen för festen, blefvo qvar för att få se Balthasar sätta sig i
vagnen.

Hvart skyndade väl folket? Det är klart till stället, der
dagens högtid skulle firas. Det var en skogsbacke ett stycke från
staden. Jorden stod i sin herrligaste grönska, ängarne doftade af
vällukt och tusende fjärilar fladdrade i den rena luften, foglarne/
sjöngo sina kärleksqväden i björkar ne, som lutade sina kronor kring
platsen, och i ån der nedanför slogo fiskarne sina silfverringar på
vattenspeglen; allt var frid och kärlek. En sådan dag passar för
en folkfest.

Snart stod hela backen full af menniskor ur alla klasser; men
högst uppe, just der hängbjörkarne utsträcka sina slokande grenar,
bildade en mängd allmoge en stor fyrkant, kring hvilken den
öfriga folkmassan grupperade sig. — Ett oroligt sorl rullar genom

hopen: «8yns han till än?» —r «Det var f-n hvad de dröja!» —

«Kan någon begripa hvad de söla efter?» — «Om ändå mina
stöflor ej vore så förbannadt trånga; nu kan man ej stå här längre
i hettan.» — «Det blir kurjöst att se, hur han håller mine.» —
»Ah, det är, förbanna mig, inte godt att behålla kontenansen vid
en dylik förkortning.»» — «Vet hut, pojke! trampa mig ej på tårna;
jaså, du ser inte — nåh, så kryp upp i björkame der borta, det
ha de andra gjort — se så, marsch pannkaka! — kom hit du
lilla parvel, så skall du få sitta på min axel; det vore synd om

dig, om du inte fick se.»

Ändtligen såg man, långt bort på vägen från staden, en vagn
med ett par ryttare vid sidan; ett dunkelt moln af dam omgaf
den skridande vagnen; han nalkades, till hälften bortskymd,
långsamt mot den otåliga menniskohopen. «Nåh, ändtligen!» sade
något hvar i högen. Tåget nalkades allt mer och mer; nu urskiljde
man, att tvenne personer sutto bredvid hvarandra på främsta sätet;
den .ene alldeles svartklädd och den andre i glänsande hvita kläder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free