Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Goder afton, goder afton! klingade det i skogen,
välkommen hem, käre Gosta! — välkommen hen igen» far Gosta! ropade
hnstrun oeh flickan om hvarandra.
— Gud välsigne dig, Stina, så frisk och rask du är, och du,
lilla Anna, kom hit, begge två — och du, min unge, är väl inte
klädd i silke och sammet, men så har du ingen puckel på ryggen
heller, och visst är du tjock som en liten gurka, men så är du
ändock en frisk och glad unge; Gnd välsigne er begge två!
Så glad som nu hade Gustaf aldrig varit, då han åter kom
hem, ty han kunde nu jemföra sin gömda lycka med sin rike,
afundade brors.
Och några dagar derefter skickade han några riksdaler till
sin fattiga syster, men han fick aldrig svar; antingen föraktade hon
gåfvan, eller oekså fick hon aldrig brefvet.
*
I många år, hvilka runnit undana som några få väkter, hade
en ren och god ande suttit deroppe bland stjernorna och väntat
på att någon af hans vänner skulle komma; det var den redlige
Sigurd, som gått in i sin Herras glädje. Det var blott ett, som
han fruktade, blott en tanke, som ännu tvingade honom att
spejande blicka ner på sitt fordna hem, den rullande jorden, der hon
skiftade mot solen med sina haf och land, sina sund och tusende
öar. Denna tanke var: komma de väl hit? Skola de då en gång
komma alla, dem jag älskat dernereP
Ofta hörde han huru himlens harpor klingade en
välkomstsång åt en nykomling, och han spejade; men det var ingen af de
få, han älskat; ändtligen hörde han en gång huru helsningssången
brusade och en vänlig ande, förklarad liksom han sjelf, nalkades
honom, det var modren, den arma modren, som nu kämpat ut;
och snart derefter bådade åter harpljuden en nykomling, den
nalkades också, det var den redlige, den tacksamme Jon.
Der sutto de tillsammans och blickade ned öfver jorden, hörde
böner och hädelser dernere skära igenom hvarandra, sågo glädje
och elände, kärlek och hat, renhet och falskhet som dagrar och
skuggor öfvergå hvarandra i en evig brokig skiftning.
Då hände sig en gång att de sågo huru det var barradt på
gatan och de hörde S:t Clara klockor ringa som till begrafning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/1/0212.html
