Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - I. Hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kalla vrån och snyftade, och sedan lade han sig bredvid och tog
det arma barnet i sin famn, for att värma henne.
«Kryp väl ihop, Susanna», hviskade han, «och var ej ledsen,
Gud har hjelpt så många fattiga barn; se så, låt jnig stoppa
täcket om ryggen på dig och sof godt, Susanna lilla; i morgon skall
jag skaffa dig ett äpple till, om jag också skall sjelf krypa under
isen.»
«Men hur skall det gå», snyftade barnet, »hur skall det gå, om
du kommer bort, som far sade, då ligger jag här ensam, stackare,
och har inte dig att vänta på; och far och mamma skola svärja
på mig, att jag inte kan dö — ack, Ludvig, ack om jag finge dö!»
fortfor hon och darrade af gråt. «Ack! ack! om jag finge dö!»
«Så skall du inte säga, Susanna», undervisade henne brodern,
«det är syndigi Mamma säger ju alltid så, när hon är god af sig.»
«Far och mor sofva», hviskade flickan, «ack om jag finge sofva.
Lilla Ludvig, håller du af Susanna? tänker du någon gång på
Susanna, när du kommer bort, tänker du på mig stackare, som
ligger ensam här?»
«Ja, Susanna, det skall jag göra och skicka äpplen och päron
till dig, och pengar också», yttrade gossen förhoppningsfullt Snart
blefvo barnens hviskningar otydligare, mera afbrutna och
meningslösa, sömnen hade utsträckt sin vallmospira öfver de arma små.
»Sträck icke ut dig så, Susanna lilla», hviskade Ludvig, som
i morgongryningen väcktes af en plötslig rörelse af sin syster;
«mattan räcker inte öfver fotterna på dig och du blir kall.» Men
Susanna svarade intet, utan sträckte ut sig allt mera och släppte
sitt tag om broderns hals. »Huru är det med dig, lilla Susanna?»
Men lilla Susanna svarade intet; i den gråhvita morgondagen såg
Ludvig, att de långa ögonhåren beskuggade ett dunkelt brustet
öga, de bleka läpparne voro dragna till ett smärtsamt leende, de
späda lemmame voro styfva och utsträckta.
»Mamma! mamma!» ropade han utom sig, »Susanna är död!
Susanna är död!» Men modren sof snarkande på golfvet vid
spiseln.
»Ack, lilla Susanna», fortfor gossen och ruskade på sin syster,
»vakna bara litet grann, du skall få så många äpplen och socker
och russin, bara du inte är död.» Men Susanna var stilla och
känslolös — det var slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
