Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - I. Hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Du fick dö», yttrade gossen slutligen och knappte samman
händerna öfver bröstet «Gud hörde din bön, lilla Susanna», tilläde
han och kysste sin syster på pannan.
Barnen hafva sin egen filosofi; de känna lika djupt och
djupare än någon äldre, men de kunna ej uttrycka hvad de kanna;
deras tankar äro hieroglyfer, som ingen kan tyda, men som dock
ega djup betydelse. Men det är ej de rikas barn, som känna så,
det är endast de fattige små, som ifrån vaggan stridt med nöden
om sitt lif, som veta hvad lif och död vill säga; det visste
Ludvig, och han var likväl ej mer än tio år.
Slutligen vaknade föräldrame; de mottogo med kallsinnighet
berättelsen om lilla Susanna. Den enda som tillkännagaf något
deltagande var modren, som, då hon upplyftade det lilla liket,
yttrades «Lycklig hon, som fick döl» Fadren deremot sade intet,
utan gick ut i staden för att åter bölja sitt svirande lif.
Ludvig’ blef hemma, han ville, han kunde ej gå ut från
Susanna; hennes död hade skakat honom i djupet af hans själ.
Modren manade på honom att gå ut, ref upp en och annan söm på
hans kläder, hvilken hon tyckte vara för hel för att väcka
medlidande, och ville köra ut honom för att tigga; men gossen stod
framför Susannas lik med sammanknäppta händer och tänkte djupt
Hvad tänkte han på? Vi veta det icke; han visste det knappt sjelf.
Mot klockan elfva kom fadren tillbaka; han hade redan fått
sig ett litet rus och var rödbrusig och glad. «Se så», yttrade han
vid ditt inträde; «se så, nu skall Ludvig till lindansaren; jag var
uppe hos honom nu, och han sade att pojken fick komma klockän
tolf. Kom nu, pojke; se så, ta adjö af mor din och lillsyster
Dora» som ligger och skriker derborta.»
Tigande gick gossen till sin mor; hon tog honom i famn och
han kände att några heta tårar runno ner på hans hals. «Adjö
med dig, lille Ludvig», sade slutligen modren och kysste honom.
«Adjö med dig; tag dina föräldrar till en varning, blif du
åtminstone en beskedlig gosse och inte...» Hon kunde ej fortfara, utan
upplyftade lilla Dora, som kysste sin bror och luggade honom, som
hon plägade. Dora var blott halftannat år gammal.
«Se så», sade fadren, «nu kan det vara slut «Du skall»,
fortfor han, vändande sig till sin hustru, «fä pengar till begrafningen
af mig, ja f-n ta mig skall det inte bli en hederlig begrafhing,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
