Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - II. Resan till brunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Majoren var en gammal Finne, som älskade sitt fädernesland
med hela ett barns häftighet och hängifvenhet Det gamla Finland
med sina ärofulla minnen, det af tusende vattendrag och strömmar
genomskurna landet, som ligger derborta om Östersjön och hvars
söner (majoren var en af dem) först efter en blodig, fastän
fruktlös kamp öfvergåfvo att hoppas och att kämpa: detta land var
gubbens käraste leksak, det enda till hvilket han af sjal och hjerta
slutit sig, och det hade blifvit ryckt ur hans händer. Och barnet
i hans själ gret och harmades; men som hos ett annat barn utbröt
harmen mot hans omgifning, ty den var fruktlös; det är denna
tanke som så ofta gör oss orättvisa.
Han var således, hvad man kallar lättretlig och i hög grad
envis, en egenskap, som till en del tillhör hans landsmän och som
gjort dem till hvad de voro under kriget, en nation af hjeltar»
som ej skydde något; men en dygd för en nation blir ofta ett fel
eller åtminstone en löjlighet hos en individ, och majorens envishet
och häftighet vfer derföre en visa i hela orten.
Hade han varit gift och sett en barnskara uppväxa omkring
sig, hade troligen hans lynne blifvit annorlunda; han hade då egt
sig ett litet fosterland, en liten plantskola, som af honom skulle
lärt att frukta Gud, ära konungen, älska Finland och framför allt
hata Ryssarne. Det skulle varit honom en tillfredsställelse att för
sina barn kunna berätta sina äfventyr, att i deras unga själar väcka
fosterlandskänslan och natiopalhatet, han skulle klädt dem i sina
liffarger och gjort dem till en koloni af finnar midt inne i det
fredliga Sverige, till en liten kärastam, som Bkulle hoppats på en
tid, hvilken han inbillade sig en gång skulle komma, då
nationer-nes sjelfhämnd söndersliter politikens nät och kolonnen faller af
$in egen tyngd. Men han egde ingen familj utom en syster,
fröken Emerentia, en god vördnadsvärd qvinna, men som icke hade
så obetydlig del i sin brors motsägelseanda.
Hon var nemligen af samma lynne som han, endast förmildradt
af7 en god portion qvinnlighet; hon fastade mera än brodern
afseende på hvad folket sade och försökte rätta honom; fastän med
ringa, att ej säga ingen, framgång. Hon blef således i stället för
en ledarinna, hvilket hon ville vara, ett slags gymnastik för
gubbens envishet och häftighet, en öfning som gjorde honom godt;
det lindrade att få gräla med syster Emerentia, då man ej kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
