Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - III. Lycksökaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro menniskoslägtets utvalde, äro de lycklige, som en gång taga
plats i minnets pantheon, under det eskisseme förströs och glömmas.
Från barndomen hade grefven hört idel’beröm; hvarje
obetydligt infall multiplicerades i otaliga upplagor; hvarje min, hvarje
hans ord beundrades. Som yngling blef han berömd som författare,
som tecknare och tonkonstnär, och lärde sig således hvarken att
behandla språket, ritstiftet eller pianot Han hade, med ett ord,
blifvit ett slags kopia af ett snille, med alla snillets anspråk på
beundran, utan att ens söka hvad det verkliga snillet alltid söker
— i första rummet aktning. Han gjorde derföre lycka Öfverallt,
ty alla erkände hans öfverlägsenhet, utan att finna sig tryckte deraf,
derföre att denna öfverlägsenhet berodde af detta erkännande. En
hvar kände med sig, att han när som helst kunde störta honom
från hans usurperade plats, blott derigenom att han ej erkände
honom; men man smickrade honom, liksom ofta historien visar
hof-männen hafva gjort med de svagaste konungar, just derföre att man
visste dem beroende. Menniskoma älska också icke det verkligen
öfverlägsna, de se hellre på en briljanteld, som föreställer solen, än
de se på solen sjelf; det är af samma orsak de så ofta fira
medelmåttan och beundra snillet först efter v århundraden.
Den andre var af helt annat slag, men också en person, som
väl icke beundrades, icke utbasunades, knappast omtalades, men,
det oaktadt, var skapad för sällskapslifvet Grefve Gynterfeldt var
en lyxartikel, baron v. Pahlen åter en nödvändighetsvara i salongen.
Baronen var en medelålders man, utan markerade drag, utom
en viss godmodighet i hela sitt yttre, ända från det fryntliga
ansigtet till den beqväma, på sig sjelf hvilande ställningen han
plägade antaga. Det fanns ingenting hos honom, som tillkännagaf
egen vilja eller kraft att genomdrifva den; han var en «lian», som
frodades Öfverallt och som klängde sig fast Öfverallt, som sväfvade
mot skyn och böjde sig ner mot jorden, lika litet i förra fallet
uppburen af egen kraft, som i det sednare nedböjd af sin egen
tyngd. Sällskapslifvets krans har sina blommor, sina rosor, som
gifva det omvexling, en sådan var Gynterfeldt, men den måste äfven
ha sin grönska, sina fyllnadsblad, och ett sådant var von Pahlen.
«Vår värd är ett snille», yttrade Gynterfeldt, kastande en
hastig blick åt sidan; «han har bragt sig upp från intet; det måtte
vara en sann njutning att vara sjelf sin lyckas smed.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
