Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - III. Lycksökaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ni säger det, herr grefve», svarade von Pahlen, »emedan ni
inom er känner kraft att utmärka er på hvad plats ni också haft
att börja»,
»Derom ha vi ej talat, baron», återtog Gynterfeldt; «men ni
har anslagit en sträng i min själ, som* ljuder klart; ja, i sanning,
jag ville vara en af folket, jag ville utgå ur folkets sköte. Ni
hör att jag har mina frihetsidéer», tilläde han med ett ursäktande
smålöje.
«Det är gifvet att ett snille känner sig nedtyngdt af hvilka
bojor som helst och att det älskar frihet, det ungdomsfriska, det
unga, med ett ord (och när är ej snillet ungt?), måste vilja flyga
på egna vingar; ni tycker er ej pröfvat edra nog, och det är detta
som gör, att ni ville begynna banan från dess nedersta punkt»,
yttrade baronen, med ett förbindligt småleende.
«Af hvad orsak som helst, jag har önskat något dylikt»,
svarade grefven, smickrad, «jag skulle ej blygas för benämningen
par-veny; det är ej alla som kunna säga så. Baron Nordenhjelm är
en parveny och ett snille; men så ville jag likväl ej sluta —
början var god.»
«Ni har rätt», yttrade baronen, «han har slutat med att vara
den siste i vår klass, då han borde åtnöjt sig med att vara den
förste i sin.»
»Riktigt», fortfor grefven, «jag älskar ej detta öfverlöperi från
folket och in i de privilegierade klasserna; man bör åtminstone ej
söka sig bort från sin hedersplats. En annan sak är om
belöningen påtvingas och man måste frånträda sitt förra stånd; men i alla
fall bör man icke glömma sitt gamla namn och ej kalla sig
Nordenhjelm när man förut hetat Stål, det är att förakta sjelfva
inledningen till sin ära, och inledningen är ofta det bästa af hela arbetet»
Nu närmade sig värden, baron Nordenhjelm, och samtalet
ombyttes.
Baronen var en af dessa menniskor, som redan i sitt yttre
tillkännagifva ihärdighet förenad med böjlighet, ett skarpt
marke-radt ansigte, en hård benig panna, sluten mun, men ett par ögon,
som hade allt hvad de ville säga, som kunde blicka kärlek, hat,
förakt och vördnad utan att mannen sjelf kände någotdera. Det
var blott en som han älskade, och detta var han sjelf, och blott
ett som hpn föraktade, och detta var hans omgifning. Detta för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
