Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - III. Lycksökaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I dagen hade ffttt öfverinspektionen öfver honom, emedan barnen, för
att blifva presentabla, borde visas en corps) och klättrade, alldeles
obekymrad om följderna och djerft, som om ingen fallkraft funnits
till i verlden, upp på spetsen af klippan. En skön utsigt öppnade
, sig nedanför honom, hela parken, sjön — den breda, knappt märk-
’ bart flytande floden, som gick omkring herrgården och föll i sjön,
de vandrande menniskorna, som der nere rörde sig fram och åter
och voro så små, så små; allt förtjuste gossen, som i glädjen tog
höga språng.
Han halkade hastigt och lätt utför den branta stnpningen, och
skalle ofelbart hafva fallit ned och blifvit krossad, ty bergväggen
I blef snart alldeles lodrät, om ej hans kläder hakat i en späd rönn,
som klängt sig fast i en remna. Gossen grep tag i sitt svaga
räddningsmedel och qvarhängde på kanten af afgrunden, med en starkt
lutande, af regn och stormar blankslipad, bergshäll bakom sig. Att
i ropa på hjelp föll honom ej in; ty de rörliga massorna af
menniskor, han såg nedanför sig, voro för långt borta; hans bestämda
och djerfva sinne kom honom blott att tänka på något sätt att
åter komma derifrån. Då hörde han hastiga steg uppöfver sig och
såg en gosse af ungefär samma storlek som han sjelf, vig som en
lo, barfotad klättra utför den blanka bergshällen och fatta hans
hand. Han grep den mekaniskt, men ej utan fruktan; ty han
insåg, att om gossen halkade, hade den lilla rönnen varit för svag
att bära dem begge två; men den främmande tycktes ej dela hans
fruktan, utan drog honom raskt med sig upp, och snart stod han
deruppe räddad och säker.
Adolf darrade väl något, ty nu först ryste han, förut hade
han ej haft tid dertill; Aen främmande gossen smålog och sade:
«Lilla herrn, som inte är van vid sådant, skall akta sig en annan
gång.»
«Hvem är du, lilla gosseP» frågade Adolf.
«Jo, jag heter Ludvig», svarade denne.
«Konx med mig, Ludvig lilla, tack för hjelpen, kom med mig
skall du fä något godt»
Gossarne följdes åt och Adolf skyndade mot slottet «Klädema
äro väl ej söndriga eller smutsiga P» frågade han fein nye vän då de
voro framme, och när denne besvarade frågan med nej, sprungo de
upp i huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
