- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. De fyra signaturerna /
30

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - III. Lycksökaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Här införde han sin räddare i ett litet rum, der alla sorters
bakelser stodo i stora högar p& stora fat; det var ett slags
handkammare. »Se har, Ludvig, ta’ för dig, j8g skall gft och bedja
mamsell om litet sylt.»

Ludvig gjorde som hans vän bad, och vännen sprang bort;
det dröjde likväl ej länge förr än han hörde flera personer nalkas
dörren och baronen med ett par betjenter trädde in.

«Hvad är det för en gosse?» frågade han betjenten.

«Jag vet ej, herr baron.»

«Hör du pojke, går du här och stjäl. Hör Sikman, tag och
vräk ut honom; man bör strängt straffa det första brottet», tilläde
han för att gifva sin handling moraliskt värde; «kör bort pojken
och gif honom något till bästa.» Detta var nemligen en term, som
han använde då han ville ha någon afstraffad utan att sjelf låtsa
veta af det.

Betjenten fattade Ludvig i armen, förde honom ner och slog
honom; men till all lycka intresserade detta göromål föga Sikman,
och Ludvig slapp således att blifva misshandlad fastän han med
skymf och nesa blef utkörd på bakgården, der han satte sig på
fotsteget till majorens gamla vagn och gret bittert.

Det dröjde länge innan Adolf kunnat uppsöka den främmande
gossen, men ändtligen fann han honom. »Stackars Ludvig», sade
han och klappade sin räddare, »stackars Ludvig», allt det der lider
du för min skuld. Det värsta är», tillade han, «att jag icke vågar
tala om händelsen, då finge jag aldrig gå i parken. Nåh, gråt
inte, Ludvig lilla.»

Ludvig såg upp med ett gladt leende, förolämpningen var
redan glömd och han torkade tårarne ur dina ögon.

«Det gör ingenting, min lilla goda herre, endast ni håller af
mig och en gång säger, att jag var oskyldig, att jag inte ville
stjäla.»

«Ja, ja, det skall jag göra», mente Adolf, «det skall jag göra,
lilla Ludvig; ja, jag skall hålla af dig så länge du lefver, bara du
inte gråter eller är ond på mig — kom ihåg jag heter Adolf —
då du kommer hit igen, så fråga bara efter Adolf.»

Så tröstade gossarne hvarandra och Adolf gick ej ifrån sin nya
vän förr än qvällen började skymma och gästerna att fara sin väg;
då sprang han åter upp till slottet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:49 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/2/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free