Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - V. Nattvardsbarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skor händer ej sällan, att de, öfverlemnade åt sig sjelfva, redlösa
som de äro, redan utan landsigte och utan att ens vilja se det
land, der de en gång skola hamna, falla ur sin roll och nedsjunka
till ett moraliskt intet eller till veklighet och förderf. Det är ej
annat än kämröta, som tränger sig utåt på det stolta trädet och
som gör att det snart faller. Baron Nordenhjelm hade således, då
han ej fick njuta af en öfverlägsen rang och genom
tillfredsställandet af sitt herrskarbegär, nu på sednare åren blifvit en vallusting,
en af dessa, som sprida död och förderf öfver oskulden och störa
familjernas frid. Kärlek hade han aldrig känt, han visste ej hvad
detta ville säga; han endast kände sinligheten och kallade den för
kärlek; ty sinligheten är egoistens kärlekskänsla; den gör ej
afseende på sitt offer, ler åt dess tårar, är dof för dess klagan; det
är nog endast egoisten njuter sjelf.
Om någonsin en menniska i sitt yttre burit stämpeln af en
skurk, var det visserligen baron Nordenhjelms kammartjenare; hans
grå spelande ögon tolkade endast försåt och falskhet, och hans
platta ansigte, den breda hakan, de framstående kinderna, till och
med den kala pannan, ingåfvo en hvar ett slags ofrivillig fasa, nästan
af samma art, som då man ser en orm, som smyger sig i gräset.
Denne man stod nu bugande inför sin herre, som, klädd i
nattrock och rökmössa, beqvämt utsträckte sig i en fåtölj.
Baronens magra blygrå ansigte var mera frånstötande än fordom;
tusende sorger, tusende bekämpade känslor af hat och förödmjukelse
hade dragit sina fåror i hans ansigte; men 1 de mörka ögonen
brann en häftig glöd, som ej var vredens, det var begärens.
«Du har således fått reda på henne?» frågade baronen. »Ja,
min käre Melker, om det stycket lyckas dig, så skall du bli
belönad. Nå, hur ser hon ut på nära håll?»
«Ack, förtjusande», yttrade Melker med ett falskt grin, som
skulle föreställa beundran; »förtjusande; hon ser mycket bättre ut
nu, än då hon gick till altaret, mycket skönare; hon var så blek då.»
«A ja, jag kan föreställa mig. Nå, hur har du gått tillväga?»
frågade baronen.
«Jo, jag tog reda på henne; fick veta att hennes far heter
Thomasson och bor borta vid Blecktornet; jag besökte mannen, han
var enkling och är dessutom känd som en vild och supig krabat.»
«Ganska bra, ganska bra. Nå talade du vid honom?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
