Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - V. Nattvardsbarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var en gång utröpad, som en fosterlandsvän — att jag ville
af-skaffa missbruk, ville folket väl; det var inte min mening, och
inte rådde jag för att folket gick efter näsan; ha ha ha, det är
roligt att så der se tillbaka ibland på sin lefnad. Man må säga
om mig hvad. som helst, slug har jag varit; men det är förbi —
de kanna mig nu litet hvar och akta sig — deri göra de rätt»
»Såg do», frågade Adolf sin vän, magister Ludvig Stensson
(ett namn, som majoren hittat på och som han antagit), »såg du,
pingstdagen, den sköna flickan, som gick till skrift i Maria?»
«Nej», svarade Ludvig, småleende, »jag officierade icke och
betraktade ej enhvar så noga; men min goda vän löjtnanten hade
sina lekamliga ögon med sig, och jag kan således af honom få en
beskrifning på henne.
«Du kan ej föreställa dig», började Adolf, som nyss ingått vid
artilleriet och som, i parenthes sagdt, såg ganska bra ut i sin
enkla uniform, »du kan ej föreställa dig en sådan flicka i Det var
riktigt kurjöst att du ej observerade henne; men sankt Johannes
ser ej på sådant, det förstås. Nå väl, blå ögon, så fromma, så
fromma; då hon såg mot himlen, tycktes blicken kunna smyga sig
fram genom molnen till Gud sjelf. Det var, med ett ord, ett
ansigte fullt af godhet och oskuld; det ljusa håret, den enkla, nästan
fattiga drägten: allt, allt, ja till och med den lilla foten, som
vanpryddes af en klumpig sko, allt var förtjusande.»
»Jaså», yttrade Ludvig, allvarsamt; »och allt det der kunde du
se, kunde du fästa dig vid just i det ögonblick, då det arma,
fattiga barnet förnyade sitt förbund med sin fader i himmelen, just
då hennes hjerta öppnade sig för en stråle af den eviga nåden:
just då, Adolf, stod du och betraktade med giriga blickar hennes
yttre behag. Tänkte du i dessa ögonblick så, att du velat lägga
ditt hjerta öppet för verlden? smög sig icke liksom en fiägt af
blygsel genom din själ, då du stod vid altaret och tänkte det du
tänkte?»
Adolf slog ned ögonen. »Du är alltid sträng, du dufvosjal,
mot mig; men tala du, jag behöfver det. Jag är ej och kan ej
vara sådan som du. Nåväl,, det var ej räljt; men det är en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
