Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - V. Nattvardsbarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjordt och flickan iick ingen skada deraf. Men kanske jag kan
gagna henne; hon är i fara.»
«Huru då?» frågade Ludvig; «ar hon i fara?»
tfJag har», återtog Adolf, allvarsammare än förut, «jag har
alltid talat uppriktigt vid dig; du har varit en källa, ur hvilken
jag då och då druckit en drick ren glädje; du har varit min råd*
gifvare, mitt samvete, mitt allt»
Ludvig smålog åt sin väns värma, men sade intet, utan blott
såg honom med milda, vänliga blickar in i ögonen, liksom han
läst uti hans själ.
«Ja», återtog Adolf efter ett kort uppehåll, «jag vill bekänna
allt Jag har följt flickan på spåren, jag har vandrat der i trakten
beständigt. Låt ej blicken mörkna så, Ludvig, det var ej låg
karlek allt, det var något godt i den, fastän jag ej kan förklara
livad det var. Nog, jag har sökt opp flickan, hon är dotter till
en timmerman på Söder; men . . .»
«Käre Adolf», afbröt Ludvig, «du är på afvägar; kufva din
passion, aflägsna dig från henne. Arbeta, Adolf; i arbete ligger
dygden gömd, den flitige är sällan lastbar. Hon är i fara för dig
sjelf och du är sjelf i våda. Akta dig, Adolf, du står åter på
branten, om du ej hejdar dig.»
trja — ja, Ludvig, du har rätt!» ropade Adolf; «men deri
består ej hennes största fara. Ack, Ludvig, om du visste . . .»
’ «Tala ut, du är så upprörd», sade denne och tryckte sin väns hand.
«Tala ut, Adolf, det är något ovanligt som ligger på ditt hjerta.»
«Jo, ser du», återtog Adolf, och en darming flög Öfver hans
öppna anletsdrag, «ser du, jag smög deromkring för några dagar
sedan, det var mörkt på qvällen och jag smög mig in i förstugan
for att få höra henne tala. Jag lyssnade vid dörren och tittade
in genom dess springor. Der sutto tvenne män, men den andre
vände ryggen åt mig och jag såg blott den ena, en gubbe med
fula, vanskapliga drag och med utseende af ett halft rus. — Tyst,
Ludvig, låt mig tala, afbryt mig icke. De talade om penningar,
om en gammal förnäm herre, söm ville uppfostra flickan — och,
Ludvig! fadren sålde sitt barn för ett par hundrade riksdaler.»
«Men du misstog dig, Adolf, du missförstod dem, det händer
merändels då man lyssnar, det är den otillständiga nyfikenhetens
otur att taga felt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
